Vånda

Frihetslängtan kvävs

Jag ser på teve och läser tidningar om människor lidande vid Europas gränser. Jag blir fruktansvärt berörd av det. Inte minst på att så lite kan göras åt det och att det antagligen bara är början på de flyktingproblem vi har framför oss. Ser man på varifrån flyktingarna kommer är det nästan uteslutande från muslimska länder.

Det finns en önskan i dessa länder hos ungdomar och särskilt hos utbildade till frihet från religiöst förtryck. De religiösa ledarna slår tillbaka. Förtrycket ökar och leder till inbördeskrig, som i Syrien och Afghanistan. Olika religiösa fraktioner slåss om den rätta trosvarianten. I brakgrunden bidar klimatuppvärmningen sin tid. Den väntar på att få slå till med rejäl kraft. Torka och översvämningar, svält och uppror väntar. Nya flyktingar kommer att stå utanför våra gränser, barn kommer att dö och lida fruktansvärt.

Vårt levnadssätt tuffar under tiden på med krav på ökade ekonomiska skillnader, med likgiltighet för  kulturella klyftor och med nya koldioxidutsläpp, allt för att vårt samhällssystem ska kunna leverera ännu högre tillväxt.

Jag skriver om liberalismens överdåd, som skapar klyftor och hat hos dem som lämnas åt sitt öde. Jag förskräcks åt att Donals Trump med flera växt upp ur underjorden. Jag förskräcks av att flera länder inom EU inte gör ett dyft för att hjälpa flyktingar.

Hopplöst

När jag skriver känns det hopplöst. Vad kan jag göra, Jag har en mur av en sofistikerad propaganda emot mig. Ett tänkesätt har etablerats med vackra ord om frihet, valfrihet, globalisering, mångfald, marknadens frihet, avreglering och arbetslinjen. Vågar man säga emot klassas man som bakåtsträvare i bästa fall, som rasist i sämsta. Jag känner att vi alla blir lurade, men så tvivlar jag. Kanske är jag förvillad. Att fattiga blir fattigare och rika blir rikare är kanske bra. Det får hjulen att rulla. Att mångfalden resulterar i hat, nedbrända flyktingförläggningar, organiserad brottslighet genom utanförskap, det är något man får ta för att hjulen ska rulla. Nä, jag tvivlar åter på att det är rätt.

Ibland känner jag det som att jag inte vill hålla på att skriva om klyftorna i samhället och om flyktingarnas problem. Jag bara upprepar mig. Samtidigt skulle det kännas det futtigt att skriva om andra problem. Det skulle kännas som om jag blundade. Så vad ska jag göra, lägga ner bloggen och ägna mig åt mina "självförverkligande" intressen och därmed stänga dörren mot världen eller ska jag börja skriva om petitesser, allt blir ju petitesser mot det som nu sker?

Jag får väl fortsätta, men försöka förnya mig på något sätt.