Amanda Björkman

Amanda Björkman har blivit empatisk

     Jag läser tidningarna varje dag, särskilt SvD och jag kan inte annat än förundras över den propaganda som deras ledarskribenter för ut. Här kommer ett kort referat av Amanda Björkmans artikel den 27 februari. Den börjar så fint:

     Det är en sak att äta ärtsoppa när det är ett val, en annan när det är en nödvändighet för oöverskådlig framtid. Dag efter dag.
     Därför är trenden där politiker, aktivister och journalister testar livet som tiggare, socialbidragstagare eller asylsökande ofta av begränsad betydelse. Medan tiggarna återkommer med sin kopp dag efter dag, kan den som testar tillvaron på trottoaren resa sig och gå hem så fort ”både rumpan och benen domnat bort”, som en politiker uttryckte det.

     Politiker berättar gärna att de själva minsann började på ett dåligt avlönat arbete en gång i tiden. Men som argument haltar det; för dem var det ett steg in, ett tillfälligt tillstånd. För många av de nyanlända utan utbildning som skulle behöva dessa arbeten kommer lönenivån sannolikt inte att vara lika temporär.
     Några kommer att kunna klättra på karriärstegen. Men långt ifrån alla. De låga inkomsterna skulle för många bli permanenta, i brist på utbildning.

     Så här lågt i artikeln började jag fundera. Vad har hänt med dig Amanda Björkman? Du visar både empati och förståelse för de utsatta människorna i vårt land. Jag tittar än en gång på hennes foto för att se om det verkligen är hon som skrivit. Men det är det. Så jag läser vidare.

     Så hur kan jag fortfarande vara så övertygad om behovet av arbeten med lägre löner – trots insikten att det varken skulle göra livet lätt för den enskilde eller lösa alla arbetsmarknadens problem?
     Det enkla svaret är: för att alternativen är sämre. De som nu menar att lägre löner skulle vara ett gift för Sverige – som skulle skapa en grupp som med lånad amerikansk vokabulär kallas ”working poor” – bortser helt från att vi redan i dag har en grupp med ”non working poor”. Och att den gruppen kommer att växa i takt med  fyktingkrisen om åtgärder uteblir.
Om jobb med lägre löner tilläts skulle det inte alltid ge den arbetande många  mer kronor i plånboken. Men bidrag skulle bytas ut mot en lön. En skillnad vars betydelse inte ska underskattas, vare sig för individen eller samhället i stort.

Åter lönesänkningar

     Där kom det. Ordningen är återställd. Tillbaka till större inkomstskillnader, särskilt vad gäller de lägsta inkomstskikten.

     Vi har skapat ett samhälle där de lägst betalda lever i armod. De tillhör det så kallade prekariatet med deltidsarbeten, timanställningar, utan fasta jobb. De får ofta en del av lönen svart. De kan förlora jobbet vilken dag som helst utan minsta avgångsvederlag. Ja, de lever så som Amanda beskriver det. Förklaringen till att denna grupp ska ha lägre lön är att det finns arbetslösa som lever under ännu värre förhållanden.

     I detta av oss skapade samhälle, med många flyktingar, kanske den enda möjligheten är lägre löner för dem som saknar elementär utbildning att komma in på arbetsmarknaden. Det är möjligt, men jag är inte övertygad om det. Även denna grupp kan efter kortare instruktioner och viss utbildning i svenska utföra enkla arbetsuppgifter, som "vanliga" svenskar gör i dag.
     Om man ändå höll sig till denna grupp, som en slags utbildningsåtgärd på kort sikt. Men man drar in andra arbetstagare med tillräcklig utbildning. Varför ska de ha låg lön?

     Redan med de låga löner som prekariatet har idag, och då undantar jag flyktingar som saknar elementär utbildning, ifrågasätter jag nuvarande samhällsförhållanden. Även om det är så att den globalisering och marknadsfrihet vi fått ger oss hög BNP, så ifrågasätter jag både BNPs siffror och nyttan med den BNP som är reell. Jag ifrågasätter BNP därför att den är övervärderad och dess tal får alltid revideras till lägre tal vid varje ekonomisk krasch och dessutom är det vi skattebetalare som får betala för varje krasch.
     Jag ifrågasätter nyttan med detta ekonomiska system. Om det är de rika som ska bli rikare och de fattiga som ska bli fattigare för att systemet ska fungera, då vill inte jag vara med i det längre. Då är det något fel på själva systemet. Det är verkligen dags att allvarligt överväga de beskattningar och andra åtgärder som den franske ekonomen Thomas Piketty föreslår.

Maria Ludvigsson

Så läser jag Maria Ludvigssons artikel från den 29 februari. Observera understrykningarna och numreringarna. De är mina och är de ställen som jag sedan kommenterar. I artikeln sägs följande:

I svensk politisk debatt verkar vi inte komma förbi den svenska modellen, eller vidare från den. Vi är fast. Det är till och med svårt att hitta någon med intellektuell fantasi nog att föra ett resonemang som inte utgår från att 1) historien tog slut vid Åman- lagarna. Till och med marknadsliberalers hopp, Annie Lööf, uttryckte i Agendadebatten (21/2) mot Ylva Johansson att hon gillar den svenska modellen. De skulle tala om arbetsmarknadsreformer för fler i jobb, men båda förhöll sig lydigt till den gamla ordningen.

Andra läser i modellen in 2) ordning och reda (detta omistliga svenska uttryck) på arbetsmarknaden. Arbetarrörelsen och storindustrin – 3) staten och kapitalet – har i högsta grad varit vinnare och i tyst överenskommelse värnat och skyddat modellen mot varje förnyelsevåg. Inte ens ett växande utanförskap, som ställt tusentals människor för alltid utanför arbetsmarknaden, har kunnat rucka på maktbalansen. Modellen är och har varit heligare än något annat.

4) Förlorarna har som vanligt varit alla de som varken har fackförening eller kapital i ryggen.

När borgerliga debattörer och politiker efterfrågar en rörligare arbetsmarknad, anpassad efter vår tid med globalisering och ökande migration, låter det ibland som ytterligare en variant på avtalsrörelse.  

Och så kommer det igen: 

5) Sänkta ingångslöner är absolut nödvändigt för att fler ska komma in, men det handlar inte om att finna den optimala lönenivån för varje yrkes nybörjare. 6) Det handlar om hur vi stegvis kan frångå den modell som har tjänat oss men som inte gör det längre. Och det kommer att kräva politiskt mod, för det är starka maktpositioner som kommer att utmanas och slutligen krympa.

För att frångå det hopplösa läget med ytterst få ingångar till jobb och anställning, har de borgerliga partierna formulerat några olika varianter, men gemensamt för samtliga är ambitionen att kringgå kollektivavtalsordningar.

Det är viktiga ställningstaganden, men särskilt vågade är de egentligen inte. 7) En förutsättning för integration av alla som lever i utanförskap är en arbetsmarknad där makten ligger hos den som vill bli anställd och arbeta, inte hos dem som redan har jobb och därför vill skydda Modellen. 

Kritik

Här kommenterar jag de understrukna delarna.

1. Historien tog slut vid Åmanlagarna. Antagligen menar hon att förutsättningarna för den gamla modellen tog slut då. Oklart. Det är i alla fall klart att modellen inte utvecklades efter 4 oktober 1983 efter demonstrationen mot löntagarfonderna. Och det är jag glad över. Det kan bli för mycket av allt. Men därmed inte sagt att vi inte kan ta ett steg tilllbaka (vid sidan av) den gamla svenska modellen och restaurera den efter dagens förhållanden. Historien har aldrig tagit slut för ett ekonomiskt jämlikare samhälle. 

2. Hon hånar ordning och reda på arbetsmarknaden. Motsatsen till ordning och reda är oordning och oreda. Den oordning och oreda vi har på arbetsmarknaden är inte ett resultat av den svenska modellen. Oordningen och oredan har sin grund i dagens nya modell med avregleringar och privatiseringar som skapat superrika människor och superfattiga i det så kallade prekariatet. Nu vill Ludvigsson ha än mer oreda. Oreda ser vi idag med flyktingkrisen. Staten har tappat kontrollen. Inte för att det nya systemet skulle vara ansvarigt, men jag nämner det bara som ett exempel på vad oreda leder till. 

3. Hon säger att staten och kapitalet varit vinnare genom den svenska modellen. Det låter som om vi levde kvar i 50-, 60- eller 70-talet. Det är faktiskt inte mycket kvar av den svenska modellen idag. Staten är en stor förlorare idag, inte på grund av den svenska modellen, utan genom avregleringar och privatiseringar, alltså genom den nya modell som införts. Att kapitalet är en vinnare är sant. Men det beror inte på den svenska modellen. Det beror på den nya modellen med avreglering och privatiseringar, alltså motsatsen till den svenska modellen. Enorma värden har förts över ner i privata fickor från staten och det allmänna, inte minst drar de superrika undan enorma belopp från beskattning i skatteparadis och genom diverse transaktioner. 

     Är det okunskap eller förslagenhet som får henne att föra ut dessa budskap? Jag vet inte vilket som är värst. Det känns som om SvDs ledarskribenter är som nickedockor, uppskruvade i ryggen, och när man vrider på nyckeln börjar de prata efter något dataprogram på insidan. Sant eller inte spelar ingen roll. Dockornas ägare är alla de som är vinnare på denna oreda, och de har pengar till sina dockor och sin propaganda. 

4. Förlorare är de som är utan kapital och som inte är fackföreningsanslutna, säger hon. Den svenska modellen skyddade faktiskt dem som idag är förlorare. Det må vara på gott eller ont, men så var det. I den svenska modellen får de icke fackanslutna tillgång till samma förhandlingsresultat, trots att de inte bidrar med medlemsavgifter till förhandlingskostnaderna. Att fortsätta in på oredans väg måste väl leda till att ännu fler blir förlorare. Facket skyddade sina medlemmar på en massa områden. Idag är allt fler icke-anslutna. De står således utan skydd. Propagandan mot facklig anslutning innebär att allt fler blir utan skydd. Det är en klen tröst för dessa att de ska få chans till jobb om de sänker sina löner. 

5. Så kommer dataprogrammet i nickedockans inre fram till den sekvens då den ska säga att lönerna för de lägst avlönande (ingångslönerna) ska sänkas ännu mer. Att arbetstillfällen skulle öka om man sänkte lönerna för de lägst betalda, tror jag inte är sant. I varje fall är det av marginell betydelse. Däremot tror jag att stora löneökningar rakt av på löneskalan skulle ha effekt. Men det vill vi ju inte. Det drabbar ju oss själva, journalister som andra. 

6. Det handlar om politiskt mod att frångå den svenska modellen för det är starka maktpositioner som ska utmanas och sedan krympa. Om det är någon stans där makten inte sitter idag, så är det inom facket och förhandlingssystemet och riksdagen (staten). Globaliseringen, avregleringarna och privatiseringarna har lagt över makten till det internationella kapitalet, framför allt sitter makten idag hos den superrika eliten i allians med Alliansen. Denna maktförskjutning talas det mycket om, och den anges som ett demokratiskt problem, men den har tydligen gått Ludvigsson förbi. 

7. Integration är att få in dem som inte har arbete idag. Det kan man ju hålla med om. Det är bara det att de ska integreras in i en annan grupp som redan är i utanförskap, nämligen prekariatet och denna grupp ska integreras än mer med ännu lägre löner för vi måste ju få systemet att fungera. 

     Ibland vet jag inte vad jag fruktar mest, den maktlöshet jag känner inför den makt som det internationella kapitalet har och utöver genom en massa kanaler eller den faktiska utvecklings som den resulterar i.