Den extrema godhetens väsen

Sammanfattning av artikel

     Det finns extremt goda människor och då handlar det inte om t ex alla de goda kvinnor som arbetar gratis hos Rädda barnen, Röda korset och hos kyrkliga organisationer eller dem som betalar regelbundet för barn i den så kallade tredje världen. De är människor som gör osjälviska insatser, men som har ett vanligt liv vid sidan av sin godhet.

     Den extrema godheten handlar om dem som lägger sitt liv åt sidan, beredda att till fullo offra det de har för att ägna sig helt åt främmande människor i utsatta lägen och skänka dem allt de kan. Detta tema tar Merete Mazzarella upp. Hon är författare och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

     Medvetet och systematiskt tänker dessa människor ut vad de kan göra för att minska lidandet i världen och – märk väl – de gör ingen skillnad mellan närstående och främmande. Sådana individer är både sällsyntare och svårare att förstå.

Jämställ ditt barn med främlingen

     Den australiensiska filosofen Peter Singer – som i egenskap av utilitarist tror på största möjliga lycka för största möjliga antal – har redan i 40 år predikat att vårt ansvar för barn som dör i utvecklingsländerna inte är mindre än vårt ansvar för ett barn som håller på att drunkna inför våra ögon. Han har också ställt den provokativa frågan hur man ska förhålla sig om man har att välja mellan att rädda en nära anhörig eller två främmande. Han har grundat en rörelse kring principen om ”effektiv altruism”, som i första hand riktar sig till världens välbeställda. De krav som ställs är inte små. Man ska göra så mycket gott man över huvud taget kan, man ska vara beredd att leva ytterst anspråkslöst för att kunna donera en rejäl del av sina inkomster – gärna runt hälften – till goda ändamål, man ska sträva efter större inkomster för att kunna ge ännu mer och man får inte dra sig för att donera delar av sig själv (blod, benmärg eller en njure) för att andra ska kunna leva längre.

     I mer än ett århundrade har viljan till självuppoffring misstänkliggjorts: Nietzsche såg den som föraktlig svaghet, Freud och freudianerna som masochism eller narcissism, en maskerad själviskhet.

     Också författare har tagit avstånd. Skönlitteraturen strävar efter komplexitet, tvetydighet, ambiva- lens. I realistiska romaner är extremt goda karaktärer ännu ovanligare än i verkligheten, eftersom författare en gång för alla inte uppfattar dem som – ja, realistiska.

     Harriet Beecher Stowes ”Onkel Toms stuga” må ha bidragit till motståndet mot slaveriet men som romanfigur är onkel Tom själv en sentimental glansbild.

     Dostojevskij var missnöjd både med Aljosja, den gode Karamazov-brodern, och med den goda horan Sonja som frälser Raskolnikov i ”Brott och straff”.

     Den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott har menat att det räcker om föräldrar är good enough. Good enough ter sig som det uppnåeliga målet. Läggs ribban för högt är risken att man inte gör något alls, läggs den på en rimligare nivå kan också soffpotatisen bli intresserad.

     Om alla människor vore extremt goda, om alla kom fram till att familj och främmande ska behandlas lika och därför slutade upp med att ägna sina närmaste en särskild kärlek och omsorg – ja, då skulle världen bli radikalt annorlunda.

     De extremt goda är inte nödvändigtvis sympatiska, framför allt är de inte bekväma att vara tillsammans med, vi kan rentav ha ett behov att värja oss mot dem.

Min kommentar

     I sanning är detta både svåra och intressanta frågor. Man kan undra vad det är som driver de extremt goda till att avstå från ett normalt liv. Jag är inte alls säker på att det är svaghet, masochism eller narcissism i en maskerad själviskhet. Jag tror heller inte att världen skulle bli bättre om alla människor eller en stor majoritet skulle bli extremt goda. Absolut inte.

     Egentligen handlar väl frågan om hur vi bör leva våra liv för att vara harmoniska och hur vi samtidigt kan göra världen bättre. 

Det ska jag fundera närmare kring till på söndag.