Tingens väsen

Föremåls väsen vid måleri

     Jag målar en del, i den mån jag kan ge mig tid till det. Då har jag i mitt studium fått lära mig att man inte ska måla i schabloner. Det innebär att man inte ska måla, t ex ett öga, som man föreställer sig att det ser ut. Det kan givetvis gälla andra föremål, som en gran, en tall, en båt eller en katt. Man ska istället lära sig att betrakta föremålet och måla just det man ser. En övning kan vara att vända ett foto upp och ner och sedan rita och måla det man ser.  På så sätt blir man fri från sin schablonföreställning av föremålet, sin fördom kan man säga. Det låter vettigt och det har jag praktiserat vid porträttmålning, dock inte att vända personen upp och ner, utan måla det jag ser.

     Samtidigt får man lära sig att man ska förenkla målandet genom att ta bort detaljer och till och med föremål som stör i bilden. Det låter också vettigt.

     I satirisk framställning är det mycket verkningsfullt att förenkla och överdriva de karakteristiska dragen i en persons ansikte. Allt övrigt förenklar man till ett minimum. I seriös porträttmålning får man däremot vara försiktig med sådana överdrifter. Ändå bör man söka efter det karaktäristiska hos personen i fråga, samtidigt som man starkt förenklar föremål vid sidan av eller bakom personen.

     Detta gäller naturligtvis andra fysiska föremål. Blir man intresserad av ett speciellt träds former, ska man måla det man ser och ta bort eller förenkla irrelevanta detaljer.

     Sådant studium av enskilda personer och föremål är intressant. Vid målande lär man sig att se. I min barndom försökte jag en gång rita en häst utan någon bild till hands, men fastnade. Hur ser en häst ut egentligen? Jag frågade min pappa som satt i en fåtölj bredvid mig och läste tidningen. Han var duktig på att måla. "Pappa, för att måla en häst, måste man väl veta hur den ser ut?" Han skrattade och sa: "Självklart."
     Det är konstigt, vi ser hästar väldigt ofta men vet inte hur de ser ut. För att komma runt problemet ritar vi en häst i en schabloniserade form och söker kanske det som är mest utmärkande

Enskilda träds väsen

     Förenkling är en viktig del i måleriet.  Å andra sidan måste man ha med en del ointressanta föremål för att skapa en helhet. Det kan gälla ett träd, en skogsdunge eller vad som helst. Att då måla det man ser blir alldeles för tidsödande och dessutom leder det bort åskådarens blick från det som ska vara av intresse i bilden.

     Jag har brottats mycket med detta problem och jag faller lätt i fällan att måla för detaljrikt efter det jag ser. Kanske har det med min utredande läggning att göra. Bilden blir ett sammelsurium av föremål, alla lika detaljrika. Jag har försökt att måla oerhört enkelt, men då har det blivit "gröt" av alltihop.

     Det är då jag kommit fram till frågan: vad karaktäriserar en gran, en björk, en skogsdunge och så vidare. Det vill säga vad är dessa föremåls innersta väsen. Jag tränar nu på att söka dessa föremåls väsen för att snabbt och enkelt kunna framställa dem, alltså när de är av mindre intresse i bilden. Det handlar om föremål på olika avstånd, i förgrund, mellangrund och bakgrund. Dessa mer eller mindre irrelevanta föremål kan naturligtvis förenklas i olika grader, allt efter syfte. Ändå gäller det att hålla fast vid respektive föremåls väsen.

    Det tycks mig, som om jag trots allt ska göra det som jag fick lära mig att inte göra: rita inte i schabloner, utan du ser. Fast jag antar att det är skillnad på en schablon och och ett tings egentliga väsen.

Filosofernas syn på tingens väsen

     Jag ska inte trassla in mig i spetsfundigheterna kring tingens väsen, som filosoferna har funderat över sedan Aristoteles dagar. Det räcker med skillnaden mellan Platons idealistiska värld och Aristoteles mer realistiska dito. Platon ansåg att det fanns en annan värld bortom tid och rum. I denna finns föremålens form eller mall om man så vill, t ex hästens mall. Det vi ser när vi betraktar en häst är en avbild av den perfekta hästen i idévärlden. 

     Aristoteles ansåg visserligen att det finns en allmän egenskap eller form som varje föremål har, men den är inneboende i föremålet och finns inte utanför den, allra minst i en annan värld. 

Alltså: endast de enskilda hästarna finns till, medan deras väsen är inneboende i dem. 

     Nog finns det ändå övergångsformer och oklarheter. Likväl tycks tingen i generella termer ha ett slags väsen i sig självt. Så är det när man målar och så är det även med olika företeelser i vårt samhälle.

     Vi har olika åsikter om vad olika företeelser innebär. Ofta grundar de sig på ideologiska idéer. Deras egentliga väsen funderar vi inte nämnvärt på. Vi människor är nämligen intellektuellt lata och tur är det. Annars skulle vi inte kunna fatta det mest enkla beslut i vår vardag, utan att börja en utredning. Därför är det intressant att söka finna olika företeelsers sanna väsen, så långt det går. Det underlättar snabba och riktiga beslut.

     Och det är det jag ska försöka med i nästa inlägg och det kommer att handla om det hyllade ordet "tillväxt," det som bär upp hela vår civilisation. Det blir svårt. Kanske tar jag mig vatten över huvudet. Kanske är det naivt. I vilket fall som helst blir det i högsta grad amatörmässigt, men jag hoppas att det kan få igång tänkandet kring företeelsers väsen hos er som läser detta.