Kapitalismens väsen

Kapitalismen har gett oss utveckling

I NE (Nationalencyklopedin) betecknas kapitalismen på följande vis:

Kapitalism: gängse beteckning på ett ekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där produktionens inriktning och omfång regleras av marknadsmekanismer. Det är således varken stat eller kooperativ som i ett sådant system är de främsta ägarna av jord eller industrier, och produktionen inriktas på det som visar sig finna köpare.

     Det råder ingen tvekan om att kapitalismen utgör grunden för den mångfald varor och tjänster vi har idag. Planhushållningen i de kommunistiska länderna klarade inte att skapa denna mångfald. Därför kollapsade kommunismen. 

    Det finns emellertid egenskaper i kapitalismens väsen som många av oss inte känner till eller i varje fall inte tänker på.

Avkastningen är större än tillväxten

     En central egenskap är att avkastningen av kapital genomsnittligt sett är större än den ekonomiska tillväxten. Se tidigare inlägg i vilka jag skrivit om tillväxtens väsen. Thomas Piketty använder formeln r > g i sin bok Kapitalet i 21 århundradet, r betecknar avkastningen och g tillväxten. Detta förhållande har han visat genom statistik från hundratals år tillbaka, ja till och med från antikens dagar. Det är en överväldigande statistik, lika övertygande som Hans Roslings statistik. Samtidigt säger det rena förnuftet att så måste vara fallet. Vem vill riskera sina pengar om investeringen inte ger mer än vanlig inkomst?

     Ändå innebär r > g att kapitalägarna automatiskt blir rikare och rikare. De behöver inte ens vidta minsta åtgärd. Samhällets rikedomar förs automatiskt över i deras händer.  Samtidigt blir de som utför arbetet fattigare och fattigare, såvida inte skatter och andra åtgärder sätts in av politikerna för att omfördela rikedomarna. Det var detta Karl Marx såg och som fick honom att skriva Das Kapital. Han såg inget slut på denna process. Därför skulle processen i slutändan leda till revolution.

Processen rubbas

     Vad Marx inte förutsåg var 1:a och 2:a världskrigen. Mitt i denna ackumulationsprocess förlorade kapitalägarna det mesta av sina förmögenheter, särskilt i andra världskriget. Den enorma ekonomiska ojämlikhet som rådde under 1800-talet och i början av 1900-talet bombades bort. 

     På detta infördes nya skatter, inte minst i USA. Roosevelt höjde marginalskatten för de högavlönade till över 80 % efter kraschen 1929, så fort han blivit president. Den högsta marginalskatten under Hoovers tid som president var 25 %. Dessa höga skatter ansågs ligga i linje med USAs värderingar om ekonomisk jämställdhet. Alla glömde 1800-talets ekonomiska ojämlikhet och misär. Det tycktes som om kapitalismen hade återfått sin normala funktion, att både generera tillväxt och att fördela den jämnt hos befolkningen. Men oj vad vi glömmer och vad okunniga vi är. Ojämlikheten har varit det normala tillståndet sedan civilisationens gryning.

     Nya kvastar kom in på scenen och sopade rent, och det var Reagan och Thatcher. De avreglerade och sänkte skatterna. Vi och andra inom EU följde efter. Kapitalismens inneboende väsen har nu åter fått fritt spelrum. De rika blir bara rikare och de fattiga fattigare. Vi är tillbaka till 1800-talets ekonomiska ojämlikhet, så som värden alltid har sett ut. Man kan undra varifrån alla dessa idéer kommer och hur det kommer sig att de griper tag i våra själar och får oss att ändra uppfattning. Det är som om sagans fe viftar med sitt trollspö och vips tänker vi motsatt. (Jo, det är sant, lite motstånd visar vi upp ett tag.)

.

Mer ger mer

     En annan egenskap i kapitalismens väsen är att "mer ger mer". Det innebär att ju större kapital en kapitalägare har att sätta in i spelet, desto större blir avkastningen.  Piketty anger att avkastningen för fastigheter (hyror) ligger i genomsnitt runt 4 - 5 %. På aktier är avkastningen 6 - 8 %. Andra mer riskfyllda projekt kan ge långt större avkastning  i procent. 

     Detta beror på att den kapitalägare som sitter med många miljarder har råd att satsa på riskfyllda projekt med hög avkastning. Förluster kommer både här och där. Men dessa kan han klara av, därför att dessa förluster i det stora hela uppvägs mer än väl av avkastningen på alla lyckade högriskprojekt. Dessutom är förvaltningskostnaderna lägre genom stordriftsfördel. 

     På en viss kapitalnivå kan kapitalisten luta sig tillbaka och se sin avkastning öka med allt högre och högre avkastning, allt eftersom kapitalet blir större och större. Han behöver inte göra ett vitten.  Systemet leder automatiskt till enorm rikedom för de rikaste.

Jag bävar

     Om inget görs, säger Piketty, kommer kapitalisterna att ta över ännu mer av samhällets resurser. En liten procent eller rent av en promille kommer att bli super-super-rik. Deras makt kommer att vara enorm. Jag ska inte säga vad detta innebär i fråga om att styra vår demokrati, styra våra politiker i för de super-super-rikas önskade riktning och vilken makt över vårt tänkande det innebär. Var och en kan själv tänka efter. Det räcker med att se hur de superrikas makt ser ut idag. Jag bävar. 

     De som är det minsta insatta i kapitalismens sätt att fungera vet detta. Frågan är: vet Anna Kindberg Batra och Jan Björklund detta? Vet Annie Löv det? Vet Stefan Löfven det?
     Jag vet inte vilket som är sämst hos en politiker, att veta och strunta i besvärande sanningar eller att vara okunnig om dem. Jonas Sjöstedt vet nog. Han har säkert läst Marx, men ingen skulle lyssna på honom om han skrek ut det. Han skulle kallas kommunist, som jag nu riskerar att kallas. 

Åtgärder

     Piketty menar att en progressiv skatt på förmögenhet, oavsett vad den består av, bör införas. Ju högre kapital, desto högre procentuell beskattning. En sådan progressivitet skulle då parera den högre avkastning som stor förmögenhet genererar. Den skulle inte ge några större inkomster till staten, men den skulle motverka fortsatt ekonomisk ojämlikhet. Dessutom menar han att en stor engångsskatt borde tas ut för att återskapa den ekonomiska jämlikhet som rådde från slutet av 50-talet och fram till 80-talet.
     Han är naturligtvis fullt medveten om hur svårt detta skulle vara politiskt och att det måste ske internationellt, åtminstone inom EU till att börja med. Han säger bara att det är vad som måste göras, om vi vill ha ett mer ekonomiskt jämlikt samhälle och förhindra allvarliga spänningar. Någon särskild arvsskatt skulle inte behövas, utan arv kan beskattas som vilken förmögenhet som helst. Därmed skulle man slippa diskussionen om att privatägda företag skulle slås sönder, när ägaren dör och arvet beskattas.

     Tänk er Anna Kindberg Batra, Annie Löf eller Jan Björklund slå näven i talarstolen och proklamera sådan beskattning. Tanken svindlar. Kanske, kanske skulle Stefan Löfven säga det, men jag tvivlar. Jonas Sjöstedt skulle förstås, men vem skulle då lyssna? En förvirrad kommunist. Så vi får finna oss i fortsatta ökningar av den ekonomiska ojämlikheten. Frågan är när vi kommer att nå tipping point, som det så vackert heter på nysvenska i fråga om klimatet.

     Det finns mer att säga om kapitalismens väsen, men jag ber att få fortsätta på söndag.