Smarthetens rike

Moralisk eller smart

   "Det där var ju inte särskilt smart. Att göra en så´n där grej och åka fast, menar jag. Det kunde ju vem som helst räkna ut att han skulle åka fast."

  Ni har säkert alla hört denna typ av inägg vid middagsbordet, när en person "fuskat" som det idag heter när någon begått ekonomiskt brott. Alla runt bordet nickar och säger: "Ja, så himla osmart."

   Tänk om någon hade sagt: "Ja, men det var ju omoraliskt!" Ridån skulle falla ner över middagsbordet likt den faller ner över teaterscenen.

Vart har moralen tagit vägen?

   För några år sedan skrev Kallifatides en artikel om sin uppväxt i Grekland. Han sa sig vara ateist, men hade fått en religiös uppfostran.  Präster, lärare och inte minst Gud själv hade präntat in moral i hans själ. Den satt kvar i honom som vuxen, trots sin ateism. Därför undrade han hur människor, som vuxit upp i vårt ateistiska samhälle, kan tillägna sig djupa, moraliska känslor.

   Jag som är till åren kommen är själv uppvuxen i ett samhälle till stora delar grundat på moral i religiös form, även om det långt ifrån var lika starkt som i Grekland. Men det där "att göra rätt för sig" satt på min axel likt en vakt, och han hytte med fingret framför näsan på mig, om jag fick en omoraliska tanke. Nog spelade mina föräldrar också en stor roll som moralens väktare. Idag är min moral kanske lite naggad i kanten av tidens första budord: att vara smart. Man utvecklas ju.

   Ordet moral har tagits över av "smart". Smart betyder i enkel sammanfattning att man kan fixa till det åt sig själv, alltså snarast motsatsen till moral. Symtomatiskt för tidens anda är att Lasse Kronérs så omtyckta program heter: "Smartare än en femteklassare".

   Det var Upplysningen som lärde oss att tänka kritiskt på vetenskaplig grund. Men varför kastade vi ut moralen samtidigt? Med moral menar jag de grundläggande buden mot sin nästa, som finns i alla förnuftigt tolkade religioner och hos människor över allt på jorden, oavsett de är religiösa eller inte. Denna så viktiga egenskap för ett fungerande samhälle kan lätt undergrävas av andra inflytelser. Den behöver därför vaktas och stödjas.

Staten bör ta på sig en moralisk uppgift

   I avsaknad av en samlande kraft som staten och kyrkan utgjorde tidigare, borde skolan införa ett fostrande ämne som skulle heta Mänskliga rättigheter. Det bör handla om mänskliga rättigheter naturligtvis, men också om moral, tolerans, jämställdhet, om demokratins förutsättningar, om yttrandefrihet med mera. Detta bör föregås av utarbetande av en slags katekes, grundad på mänskliga rättigheter, som alla sekulära grupper och icke-extrema religioner kan enas kring. Oavsett skolan är privat, kommunal, muslimsk, kristen eller ateistisk skulle dessa moraliska värden föras ut till eleverna.

   Tja, så dumt tänker säkert många av er som läser detta, och liberalerna skakar i sina grundvalar inför en sådan kättersk tanke. Ska statlig moral ta över?  Det är naturligtvis en dum tanke i smarthetens samhälle. Men utan samlande värderingar och moral finns inget samhälle, bara fragmenterade grupper med olika moral och värderingar som konfronterar varandra mer eller mindre våldsamt. Observera att jag talar om grundläggande värderingar, inte om huvuddukar och liknande.

   Är det inte denna moraliska splittring vi ser idag. Moskéer och flyktingförläggningar bränns ner. Skolelever mördas och på nätet frodas opåtalade uppmaningar om att bränna och mörda, lite inlindat kanske men ändå tydligt i budskapet.

   Polisinsatser och förnyade lagar behövs, men som Mona Sahlin sa i teve här om dagen, så behövs det också förebyggande arbete. Det bör även omfatta fostrande ämnen i skola och andra institutioner, enligt min mening. Och naturligtvis, det jag alltid hävdar på denna blogg, en verklig integration.
 
Fast detta passar sig förstås inte i frihetens och smarthetens rike, där var och en uppmanas att vara smart på sin egen kant.