En plan för integration saknas

     Glädjande med det stora engagemanget

     Det är väl ingen av oss som inte varit illa berörd av flyktingarnas farofyllda resor över medelhavet. För min del satte jag händerna för ansiktet varje gång teve visade den drunknade 3-åringen. I tisdags visades ensamma 7- och 8-åringar, som räddats ombord på ett svenskt fartyg. Trots alla fruktansvärda upplevelser de varit med om, log de mot den personal som hjälpte dem av fartyget. Dessa knattar, helt ensamma i världen, kände att de äntligen var trygga och att människor var vänligt inställda till dem. Ögonen kan tårfyllas för mindre på en, när man ser för sådant. Tillit till människor är den viktigaste näringen för välmående och tillrättakommande i samhället. Det tycks vi ha glömt i vårt konkurrens- och konsumtionssamhälle.

     Därefter hörde jag Hans Rosling i teve tala om flyktingfrågan. Han sa att regeringen tog medel av biståndspengarna för att hjälpa flyktingarna i Sverige.  Hittills är det alltså människorna i flyktinglägren som fått betala. Längre än så sträckte sig alltså inte solidariteten.

     Det är en inte en flyktingkris utan en ansvarskris, tror jag Löfven sa i teve. Och det har han rätt i. Dock inte bara mellan EUs länder utan också inom landet. Alla kommuner måste hjälpa till.

     Det är oerhört glädjande att se alla frivilliga insatser. Det tycks nästan ha blivit ett gemensamt mål för samhället. Ett sådant har vi saknat sedan folkhemmets dagar, då solidaritet och gemenskap växlades in mot konkurrens och konsumtion.
     Men de frivilliga insatserna räcker inte till. Staten måste engageras med resurser och låta utarbeta en samordnad plan för omhändertagande och integration. I denna ska det viktiga civilsamhället engageras, men ges frihet att agera på egen hand. En sådan plan har jag saknat länge. Jag har skrivit flera gånger på denna blogg om behovet av bättre integration. Jag tror inte själva engagemanget och aktiviteterna behöver kosta så himla mycket. Det är bostäder och uppehälle som kostar mest, och det måste flyktingarna ha i vilket fall som helst.

Det är inte en kostnadsfråga

     Och förresten, det är inte en kostnadsfråga, utan en fråga om solidaritet, medkänsla och anständighet. Så varför sätts inte en sådan plan i verket? Om flyktingarna slutar strömma in i Europa, kommer vi då att glömma vikten av integration? Kommer detta så viktiga engagemang att falna? Kommer vi gå tillbaka till att konsumera utan mål och mening.

     Exempel på gott omhändertagande och integration är de bandyspelande somalierna i Borlänge, hembygdsföreningar som engagerar kvinnor i stickning, virkning och annat hantverk (nu struntar jag i att exemplen är konservativt könsuppdelade), fiskeintresserade människor som tar ut nyanlända invandrare på fiske ute på isen. Ju mer vi interagerar med varandra, desto bättre förstår vi varann och desto mindre utanförskap får vi. I planen måste också ingå att bryta utanförskapet i de invandrartäta områdena.

     Om en sådan plan sattes i verket, är jag övertygad om att SDs popularitet skulle komma att minska. Jag tror nämligen inte att alla som röstar på SD är så övertygade rasister och att de inte skulle reagera positivt på en vettig integration och lämna SD. Jag tror mer på integration och ekonomisk utjämning som medel mot SD, än att kalla deras sympatisörer för rasister (även om de flesta skulle hysa rasistiska känslor). Idag ökar de ekonomiska klyftorna liksom utanförskapet och därmed också motsättningarna mellan människor av olika slag.

     Frågan om huruvida de som röstar på SD är rasister eller inte är en intressant fråga, Jag hoppas kunna återkomma till den. Jag vet att det finns forskare som menar att så är fallet, men just det vill jag titta närmare på ur ett rent vetenskapligt perspektiv. I alla fall så gott jag kan.