Karl Ove Knausgård

Vi är cykloper

Jag läste Knausgårds artikel i DN härom dagen om cyklopernas land. Det är oss svenskar han kallar cykloper, alltså enögda.
Jag kan inte annat än att hålla med honom. Vi tycks i allt större utsträckning ha blivit cykloper och hatiska mot dem som hyser annan åsikt, och vad kanske värre är,  mot dem som är nyanserade i en strävan att försöka förstå. Fråga alla kvinnliga journalister i teve och tidningar. De utsätts för den ena smutskastningen efter den andra. Fråga Salman Rushdie.

Knausgård säger bland annat att han tror att hans hustru har en annan anknytning till deras barn än vad han som man har. Han grundar det på att hon har burit barnen i sin livmoder, fött dem vaginalt under smärta och ammat dem. Detta menar cykloperna vara en kvinnofientlig åsikt.

Många cykloper är arga på norrmän för att de firar sin nationaldag med flaggor. Det är nazism menar de. Han har försökt att säga att norrmännen bara tycker om sitt land. Hur kan man kalla norrmännen för nazister? De som lidit under nazismens hemska ok.

Cykloperna är aldrig så arga som när invandring och kön diskuteras. De anser att man måste vara oreserverat för deras åsikter. Likt Bush anser de att om man inte är för dem så är man mot dem.  Några mellanting finns inte, varken för cyklopen eller för Bush.

Knausgård vill skriva om den märkliga människan och söka förstå 

Knausgård skriver om förbjudna företeelser. Cykloperna anklagar honom då för att vara nazist, pedofil, homosexuell och kvinnofientlig. Hans brott är att ha skrivit en roman, säger han, och som de flesta författare söker han gå till botten med människans psyke och beteende.

En cyklop söker aldrig gå till botten med något. Han avfärdar allt ont som vi människor gör mot varandra med att det är den enskilda människan som är ond. Några sammanhang finns inte. Så enkelhet allt kan vara.

I Snö av Orhan Pamuk försöker islamisterna och Ataturks företrädare svartmåla varandra och båda angriper huvudpersonen Ka, som lite förvirrat söker förstå det som händer i Kars, staden där allt utspelas. Han mördas till slut.

Det är otäckt när man inte vill lyssna på människor om varför de tycker si eller så, även om det låter underligt. Det är faktiskt demokratins adelsmärke. Onyanserad svartmålning är diktaturens.