Återuppväckt blogg

Ingen saknar min blogg utom jag själv

Det är tråkigt att jag tvingats lägga bloggen åt sidan, som med så mycket annat som fått stå tillbaka. Inte tråkigt för läsarna antar jag, men för mig själv. Bloggen har fungerat som terapi för mig. I den kan jag skriva av mig min upprördhet över tillstånden i världen. Nu tänker jag väcka den till liv igen.

Den huvudsakliga orsaken till min tystnad har varit ett bygge av ett gästhus på vår skärgårdstomt. Jag  har varit och är fortfarande byggherre och som sådan ska jag samordna verksamheten. Det har tagit nästan all min tid.

När den ene hantverkaren är klar, ska den andre komma och då ska han också kunna utföra sitt arbete. Val uppstår hela tiden. Ska vi ha det si eller så? Inköpta varor ska finnas på plats. Jag har rest fram och tillbaka mellan hemmet och landet. Jag har suttit i telefon i timtal på dagarna, talat med kommunen, med min s k byggkontrollant, med hantverkare och arbetsledare.

Inte har det blivit det lättare av att en av entreprenörerna skickat arbetare som enbart talar ryska. När jag påpekat vissa fel eller talat om hur jag vill ha det, har jag fått till svar:"No problems". (Så lite engelska kunde de tydligen.)

Nu är arbetet i sin slutända. Elradiatorer och kontakter ska monteras. Avloppet och vattenledningen, som är nedgrävda, ska anslutas till huset. Badrummets alla attiraljer ska monteras, liksom en braskamin. Huset ska målas invändigt och utvändigt. Sen återstår bara rivning av det gamla gästhuset och återställning den förstörda tomten. Fyra till fem veckor återstår.

En olycka (om man nu kan kalla bygget en olycka) kommer sällan ensam, sägs det. I mitt fall tycks det stämma. Mina fyra olika kroniska sjukdomar har gjort sig påminda med nya besvär, som ville de tala om att de också finns. "Hörru, har du glömt bort oss?" Det har inneburit en massa provtagningar än för den ena sjukdomen, än för den andra. Det har inneburit sjukgymnastik, datortomografi, flera besök på ortopedcentrum, fotvård med mera.

Detta säger jag inte för att söka medkänsla. Det är inte synd om mig. Jag har goda vänner och en underbar familj med barn och barnbarn. Alla är vi friska och krämpor har nästan alla i min ålder. Jag säger det som en förklaring till min tystnad. Bygget och sjukdomarna har stulit det mesta av min tid.

Tidningsartiklar och dokumentärer på teve har varit min huvudsakliga källa till bloggens inlägg. Varken tidningar eller teve har jag hunnit läsa och se i samma takt som de kommit. Men av de artiklar jag hunnit läsa har en del fått nackhåren att resa sig på mig. Det har gjort ont i mig när jag inte hunnit skriva motinlägg. Nu ska jag ta mig samman. Nu ska här skrivas (lite i alla fall).

Så bloggen ska väckas. Kosta vad det kosta vill.