Anders O Björkman, SvD

Ondskan

     Anders O Björkman, kulturchef hos SvD, skrev i förrgårs tidning om ondskans fenomen. Han hänvisar bland annat till Hannah Arendt. Hon skrev om rättegången mot Adolf Eichmann och  menade att ondskan var banal. Eichmann var som en av oss. Alla kan vi bli onda. Det finns de som menar att hon hade fel. Jag hör inte till dem. Jag delar Hannah Arendts uppfattning, även om jag vill hänföra banaliteten till förutsättningarna i samhället. Människans natur är en annan förutsättning. Men att behandla den här skulle föra för långt. Jag har dessutom behandlat den i annat inlägg. 

     Björkman menar i vilket fall som helst, att genom små steg i taget kan vi alla bli onda. Det gäller att känna igen ondskan och stå emot den. Det är värt att komma ihåg i tider, när dess tryne dyker upp i form av nynazister i Kärrtorp, jihadister i Irak, men också som förment rumsrena politiker i parlament. Det sista gäller antagligen sådana som Putin och Victor Orbán (i Ungern). 

     Björkmans idé är att om vi reagerar mot denna ondska i tid så stoppas den. Det är samma idé som härskar i fråga om klimatet: om vi alla är klimatsmarta så stoppas klimatuppvärmningen. Vi vet hur lite det hjälpt att säga så. Ondskan växer, klimatuppvärmningen ökar. Det är naturligtvis bra om vi alla hjälps åt, men de egentliga problemen står att finna i de förhållanden som skapar ondskan, nämligen samhällets normer, lagar och tankevärldar. 

                                                              Frihet för förtryckta är bra

Det är den otyglade friheten som är ond

      Frihet hör ihop med konkurrens. Båda är egentligen goda saker. Själv älskar jag individuell frihet och konkurrens. Så i den meningen är jag liberal. Men som alla åskådningar har även frihet och konkurrens sina gränser.
     Men när deras tyglar släpps fria, skapar de kaos. I dagens hårda samhälle blir människor, som inte klarar konkurrensen, utstötta förlorare. Konkurrensens vinnare kan i frihetens namn ohejdat ta för sig. Följande är fakta:

1. Klyftorna växer, i ekonomiska termer, i sociala, i kulturella, i kunskapsmässiga och i geografiska termer. 
2. Avregleringarna, privatiseringarna och det ekonomiska tänkandet, som är en följd av företagens frihet, ställer landsbygden folk utanför. Det blir för dyrt på marginalen att dra teleledningar ut till dem, att behålla sjukstugan, skolan, äldrevården, apoteket med mera. 
3. Ett proletärt skikt växer i vårt samhälle. Det kallas för prekariatet och består av unga människor, som i vår oreglerade värld kan ges löner på 7 000 kr i månaden eller ännu lägre och som för att få fast anställning måste skriva på horribla anställningsavtal. Det består också av akademiker som arbetar i bemanningsförtag och som måste sitta med mobilen i hand, även på toaletten, för att snabbt svara på en jobbkallelse. Det består av invandrare, asylsökande med flera som utnyttjas på samma sätt. 
4. De redan rika tar för sig med hjälp av insiderinformation, räntesnurror och skatteparadis och blir ännu rikare.
5. De flesta av oss är omedvetna om dessa förhållanden eller så vänder vi oss bort "för att ta en mazarin och en kopp kaffe" som Hasse å Tage uttryckte det.

   












Tiggeri, kommen utifrån                                            soppkök inom landet för de fattiga

Dessa förhållanden är enligt min mening en ondska i sig, som man borde reagera mot. Men den är fullständigt accepterad, då den är själva essensen i vår hyllade över-frihet. I sin desperation och utanförskap röstar de utstötta på Sverigedemokraterna eller sällar sig till muslimsk extremism. Det upprör oss och vi känner oss goda, när vi kallar dem för rasister och fundamentalister.












Demonstration mot frihet                                                                       Annan demonstration mot frihet                                                    

Det gäller att se orsaken till ondskan 

     Min far demonstrerade på 30-talet mot nazismen, alltså under den tid då den var rumsren. Han arbetade på bank och dagen efter hämtades han av polis. Han fördes till polisstationen och där satte de en skrivbordslampas sken rakt i ansiktet på honom och så började förhöret. Jag frågade honom långt senare hur han kunde se ondskan så tidigt. Det fanns tydliga tecken, sade han. Det handlar om man vill se dem och ta dem till sig eller inte. Han såg det onda i samhällssystemet, i nazismens tankevärld. Det var inte Hitler, Göring med flera som var det egentliga problemet. Sådana människor dyker alltid upp i kaos, vilket Tyskland bestod av på den tiden.

     De flesta vände sig bort. Inte kunde kulturlandet Tyskland vara så ont, inte kunde de ha ett samhällssystem som skapade sådan ondska.

     Det är samma sak idag. Ondskan skapas varken av Jimmie Åkesson eller SD, utan av samhällsförhållandena. De ger honom och SD utrymmet att agera. Och från dessa ond-skapande förhållanden vänder vi oss bort. Inte kan vår frihet och konkurrens medföra ondska.
     Vi vänder oss istället mot symtomen, Jimmie och SD, och kallar dem rasister. Det är enkelt och vi känner oss goda.

     Med vår icke ifrågasatta över-liberalism är det inte konstigt att SvDs kulturchef vänder sig till individen, ty i SvD:s värld är det inte vår överdimensionerade frihet som är felet. Felet ligger hos de onda och det är varje individs skyldighet att kalla dem rasister och vända sig mot dem. Och han är inte ensam om denna syn. Den genomsyrar samhället och alla hytter vi i vår godhet med näven mot rasisterna.

     Om min far levde, skulle han ha demonstrerat mot vår överdimensionerade frihet. Jag försöker i alla blyghet att agera i hans anda med denna blogg.