Tiggeriet

Att ge eller ej ge, det är frågan

     I de flesta fall går jag förbi tiggare och tittar åt annat håll. Samtidigt infinner sig en obehaglig känsla. Varför ger jag inte en slant av mitt överflöd?
     Så försvarar jag mig med att det bara skulle leda till fler tiggare eller att mina pengar skulle gå till en kriminell liga. En sådan verksamhet vill jag inte stödja.

     Oftast tar känslan för tiggaren över. Jag känner i fickorna, utan att tiggaren ser. Inga pengar där. Plånboken finns i ryggsäcken. Det blir allt för omständligt att ta fram den.
     Ibland har jag visserligen lite mynt, men ej tillräckligt. Då avstår jag. Det skulle vara förnedrande och snålt att bara ge en eller två kronor. Så än en gång går jag förbi, fortfarande med känslan av obehag.

     Men så händer det att jag går in i en affär för att handla något, när en tiggare råkar sitta utanför. I kassan ber jag att få tillbaka en dos mynt. Därefter går jag fram till tiggaren och skänker honom runt tio kronor.
     Känslan för tiggarens utsatthet har tagit över. Obehaget försvinner, men inte till fullo. En undran av rationell typ gnager i dess ställe. Kommer vi att översvämmas av tiggare? Leder detta till förbättringar av romernas situation? Skitsnack säger "Känslan" och så går jag vidare med någorlunda behagligt sinnelag.

Tiggeriet utanför Täby Centrum

     Utanför en av ingångarna till Täby Centrum sitter ofta en tiggerska, ty det är en hon. Länge hade jag gått förbi henne av ovan nämnda skäl: för låg valör på mynten eller så var dessa alltför svåråtkomliga. Till slut blir vi bekanta och jag börjar hälsa på henne. Hon hälsar och ler tillbaka.

     Så återkommer den där känslan. Kan du inte besvära dig med att plocka fram mynt och ge henne av ditt överflöd, du late och snåle "djävul"?  Jaså, du har inga på dig. Kan du då inte besvära dig med att växla några mynt i centret och ge henne, när du går förbi på väg hem?

     Jag växlar till mig några mynt. När jag närmar mig henne på hemvägen, ler hon och hälsar. Jag plockar fram mina mynt och ger henne. Hon tackar och ler. Jag ler tillbaka.

     Så fortgår det. Jag växlar till mig lite mynt i centret och ger henne. Hon ler och tackar. Jag ler tillbaka. Så återkommer känslan av obehag. Det känns som jag blivit tvingad till det. Några gånger går jag förbi henne och faller ut med händerna för att visa att fickorna är tomma.

Så händer det

     Så en dag när jag håller mina mynt i handen från den sedvanliga växlingen och är på väg till henne, kommer en man av romsk utseende ut ur skuggorna. Han har en bärbar dator i handen, går fram till henne och kikar i myntmuggen. Så går han tillbaka in i skuggorna. Jag tappar omedelbart lusten att ge henne mina mynt. Men hon har sett den framsträckta handen. Hon får mynten och ler. Jag ler inte. Går vidare till tåget.

     På tåget fundrar jag. Kanske var det bara hennes man. Båda är lika fattiga, trots datorn, och det är mest verksamt för en kvinna att tigga. Eller är det så att mannen är en av en ligans medlemmar, som tvingar henne att tigga åt dem?

     Hur som helst tappade jag lusten att ge mer. Hittills har hon inte fått något. Oftast tar jag en annan väg ur centret - av ren feghet.

     Till saken hör, till min sak i alla fall, att jag skänker pengar via autogiro till vissa välgörande ändamål. Jag borde inte ha dåligt samvete, men får det varje gång jag går förbi en tiggare utan att ge.

     Tja, inte är de moraliska frågorna lätta att tas med. I alla fall inte för mig.