Lena Andersson: Tvång eller frivillighet i samhället

Skolplikt eller inte

     Lena Andersson tog i sanning upp ett intressant spörsmål i DNs "kolumnen" den 14 juni: Ska skolgången vara en rättighet för individen utan tvång, men med krav på visst uppförande eller ska den vara både rättighet och tvång?
     Lena säger att två tidevarv kolliderar: tvångets och frivillighetens. Tvång och straff hör dåtiden till. Samhället går mot autonomi och frivilliga avtal.
     Hon avslutar sitt inlägg med att studiemotivation och ansträngning blir till ynkliga vädjanden, om de inte paras med tydlighet: "Du behöver inte vara här om du inte vill. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här, så gör vi som avtalat. Då är mina resurser dina."

Vad ska vi ha skolan till och vem ska bestämma innehållet?

     I första hand bör man, enligt min mening, fråga sig vad vi ska ha skolan till och vad den ska förmedla.
     Ska staten bestämma vad skolan ska lära ut? Eller är det upp till det nya tidevarvets frivilliga avtal att bestämma? Ska skattebetalarna stå för fiolerna, även om inte staten bestämmer innehållet?
     Svar på dessa fundamentala frågor kan säkert till dels finnas i lagars förarbeten och i myndigheters uppdrag. Där lever de emellertid i det fördolda som vackra formuleringar. Frågorna lyfts inte fram  i politikerdebatterna. Det politikerna talar om är rätten att välja skola och om betygens vara eller icke vara i de lägre klasserna.

     Platon frågar sig (i Staten tror jag) huruvida utbildning och danandet av samhällets barn ska förmedlas av föräldrarna eller av staten. Svaret är att det är staten och dess filosofer och väktare. Folket vet nämligen inte sitt eget bästa. Barnen måste indoktrineras i tidig ålder, innan de fått ta del av oreglerade föreställningar om rätt och fel.

     Jag minns min egen folkskoletid under 50-talet. Att gå till skolan, sitta där och suga åt sig av vad lärarna sade var ett tvång, men ändå lika självklart som att äta frukost och middag. Jag kan inte erinra mig att någon elev uttryckte hat mot detta tvång eller mot läroplanens innehåll, ej heller att någon inte gick till skolan. Visst fanns det elever som störde och som inte trivdes i skolan, men det var en västanfläkt mot idag, vad jag förstår.
     Detta dåtidens självklara tvång, förordnat av staten och förmedlat av statens lärare (filosofer och väktare) hör historien till. Idag är det frivillighet och individuell autonomi som är ledstjärna i samhället.
     Det som genomsyrar vår kultur och våra sinnen upplever vi inte som tvång. Endast om alternativ förs fram, blir tvånget synligt och ifrågasatt.
     Därmed inte sagt att att dåtidens osynliga tvång var det bästa.

Tvång och löshet är oförenliga

     Lena säger i artikeln att tvång och löshet (frivillighet) är oförenliga. Det låter riktigt, men endast när dessa storheter tillämpas inom samma område.

     Om jag håller mig till skolan, måste enligt min mening ett samhälle ta ansvar för att medborgarna tillhandahålls elementär utbildning, träning och fostran. Ordvalen låter gammaldags. Kanske de också är det i tidens anda.
     Men med utbildning menar jag att eleverna får lära sig läsa, räkna med de fyra räknesätten, att de förstår procenträkning och liknande, att de lär sig historia och geografi, naturkunskap med mera. Sådan kunskap är nödvändig för att medborgarna aktivt ska kunna delta i vårt demokratiska samhälle.
     Med träning menar jag att eleverna får pröva på,  bese och uppleva olika saker, så att de bättre förstår den teoretiska utbildning de får.
     Med fostran menar jag att en skola måste förmedla demokratins grunder, mänskliga rättigheter såsom homosexuellas rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, tolerans och liknande. Även här måste träning komma in, t ex att träffa människor från andra kulturer och samhällsklasser eller att uppleva till exempel gaskamrarna från Nazityskland.

     Skolan ska samla eleverna kring sådana basala kunskaper och demokratiska värden. Denna utbildning måste vara tvång och staten ska i demokratiska former bestämma innehållet. Övrigt kan vara frivilligt. Det tvångsmässiga och det frivilliga tar hand om olika områden. De ställs inte mot varandra och står därför inte i konflikt med varandra.

     Ett samhälle utan gemensamma värden, där allt bestäms i frivilliga avtal, är det ett samhälle överhuvud taget? Är det inte ett geografiskt område, uppdelat i mindre områden där olika fraktioner härskar. Och är inte risken stor dessutom att nytt tvång tar sin form inom fraktionerna? Vill vi ha ett sådant samhälle? Det tycks i alla fall ligga väl till i tidens anda.