Hjärnan är mer än sin materia
David Brooks, amerikansk författare och frilansskribent i DN, skrev igår (den 24 juni 13) en artikel om hjärnforskningens framsteg.Hjärna och psyke är inte samma sak hävdade han. Somliga forskare vill rensa bort den mänskliga frihetens förvirrande mångtydighet och reducera den till materiell determinism.
Vad han antyder är att det finns något mer än det materiella i vår hjärna som fattar beslut åt oss. För att göra analysen fullständig borde han tagit med kroppen, ryggmärgen, musklerna, våra körtlar med mera. Kroppen signalerar till hjärnan, som sedan fattar beslut. Detta kan ske medvetet eller omedvetet och utan att hjärnan kopplas in i själva beslutet (ett s k ryggmärgsbeteende).
Men det är, vad jag förstår, inte detta han menar, när han säger att det finns något mer utöver det materiella i hjärnan. Han har bara glömt att nämna det. Och skulle han ha nämnt det, så är detta signalsystem materiellt det också.
David Brooks menar att man går för långt i tolkningen av hjärnforskningens upptäckter, och det kan jag hålla med honom om. Men det är en sak.
Att säga att det utöver detta finns något mer än vår fysiska (materiella) hjärna och kropp är en annan sak. Det är att sjunka ner i mystisimens träsk. Det är att säga att det finns en själ - eller något liknande - som beslutar åt oss, något vi aldrig kan komma åt med hjärnskanning.
Vi människor vill inte erkänna att vi är en produkt av våra gener, vår miljö, det vi kan kalla vår fysiska konstitution. Apor och andra djur kan vara det, men vi människor är så mycket mer. Vi anses ha en själ som är oberoende av vår hjärna och kropp.
Utan själ, ingen fri vilja
Utan själ skulle vi inte ha någon fri vilja menar Brooks, bara materiell determinism. Huruvida vi har en fri vilja eller inte, är i varje fall för mig, en definitionsfråga, som i sin tur är beroende av vilket perspektiv vi väljer.Varje val vi gör bygger på våra gener och tidigare erfarenheter, hela vägen bakåt till vår födelse. Om vi beaktar vår genetiska konstitution utifrån detta perspektiv, så har vi ingen fri vilja.
Vore det inte så skulle vi fatta beslut utifrån något oberoende av vårt arv och vår miljö, ja oberoende av vår materiella konstitution, och då är vi återigen tillbaka till själen och det mystiska.
Å andra sidan, om vi matas med moraliska principer, som leder till stigmatisering om vi skulle bryta mot dem eller blir upplysta om konsekvenserna av att bryta mot en lag med straffsanktion, då har vi i denna situation ett val. Vi känner till konsekvenserna. Vi har förutsättningar att välja.
Alltså, så länge vi förstår konsekvenserna av ett val kan vi sägas ha en fri vilja. Denna må sedan vara ödesbestämd av arv och miljö. Det låter motsägelsefullt och är det nog på sitt sätt.
Det blir i alla fall inte bättre av att förklara ett beteende med en själ. Var har den kommit ifrån i så fall? Har individen valt denna goda eller onda själ - och i så fall på vilken grund? En individ med en själ blir för mig i ännu högre grad utan fri välja. Han kan vid en anklagelse hänvisa till sin själ, som handlar som den vill, trots att hans materiella hjärna vet bättre.
Varken gudar eller själar förklarar något
En själ eller en gud förklarar inget. Endast vetenskapen kan ge svar.Ändå kommer vi säkerligen aldrig med vetenskapens hjälp få svar på alla frågor, varken om oss människor eller om vår verklighet. En ny fråga uppstår alltid bakom hörnet. Dock är det viktigt, som Brooks säger, att inte dra generaliserande slutsatser av enskilda rön. Vår verklighet är oerhört komplicerad och därför lika intressant, skön och mystisk som den alltid varit, trots alla vetenskapliga framsteg. Vi behöver varken fylla ut den med en själ eller förklara den med en gud. Vi kan njuta av den, utforska den och glädja oss över varje nytt forskningsresultat. Och vi kan skapa nya saker och företeelser på grundval av våra rön. Det är väl själva livet ändå.
Med detta sagt menar jag inte att en själ eller en gud inte kan fylla en funktion. Världen består av kaos, otrygghet och oförutsägbarhet. Att hänvisa till en gud eller till och med till en själ är ett försök att skapa ordning, trygghet och förutsägbarhet, helt enkelt frid hos människan. Det står naturligtvis var och en fritt att skapa frid hos sig på detta sätt - och att få låta bli att göra det och istället välja en mer verklightstillvänd väg.
Brooks representerar den filosofi som kallas dualism dvs kropp och själ. Detta är en gammal mänsklig föreställning( vad man känner till idag minst 5000 år gammal), de gamla Egyptierna trodde på detta liksom i det antika Grekland och våra vikingar mm. Vår mänskliga hjärna har svårt att fatta att något kan ha ett slut för vad finns bakom detta slut i sånt fall? Som jag ser det har detta att göra med att vi har ett språk där vi via metaforer tänker oss det ena resp. det andra. Språket lämnar för många tolkningar av ord och meningar. Dock kan vi tänka oss ett abstrakt språk som inom matematiken där är slut inga problem det utgörs av olika horisonter i stället. En cirkel t.ex. är ändlig i all oändlighet samt att det finns hur många dimensioner som helst (fast vi bara kan uppleva 3) , summan av 3-dimensionella figurer blir en kvadrat mm. 1^3+2^3+3^3+4^3=10^2 (kolla själv)
SvaraRaderaSå den stora frågan är vad kan vi ha kunskap om egentligen?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Bob. Jag har faktiskt missat din kommentar. Jag får alltid en blänkare i e-mailen när du kommenterat på bloggen. Nu fick jag ingen i detta fall.
SvaraRaderaNåväl, här kommer lite synpunkter och frågor. Visst är det så att dualismen eller motsatspar har funnits länge, antagligen så länge människan har funnits. Det finns inbyggt i vårt språk. Höst och lägst och så vidare. Det finns i konstruktioner med o- som i klar - oklar, i stor - icke-stor. Yin och yang i den kinesiska filosofin är väl kanske det mest kända på motsatspar, dessutom betecknar yin och yang ytterligheter. Hegel har vad jag förstår utgått från detta tänkande i sin filosofi om tes och antites. Han menar dessutom att dessa slås samman i en syntes. Låter elegant, lika elegant som Freuds teorier, men båda stämmer dåligt med verkligheten, i alla fall som jag ser det. En tes övergår istället till sin antites, för att sedan svänga tillbaka till sin tes. Så är det i alla fall i det politiska tänkandet. Aldrig förenas de två i något förnuftigt. Öst är öst och väst är väst och aldrig förenas de två. Freuds system var hur elegant som helst, men det var upphängt i luften - utan riktig kontakt med verkligheten. Konrad Marc Wogau, svensk filosof i Uppsala, har i en bok slagit sönder Freuds tankefigurer som obevisbara eller icke prövningsbara (här kom två konstruktioner med o- och icke).
Detta med ett definitivt slut eller frågan om vad som fanns före universums början är en svår fråga. Efter universums slut måste det väl i alla fall finnas en tom rymd eller? Å andra sidan existerar ingen tid, ej heller de tre rumsdimensionerna - vad jag förstår. Einstein påstod - i samband med de mystiska konsekvenserna av kvantmekaniken - att månen finns även om man inte tittar på den. Hur ska du kunna bevisa det var Bohrs motfråga. Einstein var svarslös.
Matematik tycker jag är intressant. Tyvärr är jag mycket okunnig på detta område. När du säger att horisonter är matematikens begrepp för slut, så vet jag inte vad det innebär. Kan ana det som en logisk/matematisk definition, vilken passar både för ett faktiskt slut och ett oändligt slut. Går det att förklara utan att trassla in sig i matematiska formler? Summan av en 3-dimensionell figur som blir en kvadrat (en tvådimensionell alltså) förstår jag heller inte. Förstår heller inte din formel med ^-tecknet. Är som du vet intresserad av dylika logiska/matematiska definitioner. Men behöver hjälp.
Angående den stora frågan om vår kunskap, så är den väl alltid relaterad till vår förnimbara och beprövade värld och till mätbara fenomen utanför denna värld. Ändå är de grundläggande orsaker till denna kunskap fördold. Vi kan bara konstatera att "det är så".
Särskilt intressant tycker jag det är när människor fastnar för något som inte bygger på beprövad erfarenhet och, måste jag tillägga, testat med vetenskapliga metoder. De kan ta detta för en absolut sanning. Det kan vara bibelns skapelseberättelse framför evolutionen. Det kan vara en absolut förnekelse av människans roll i fråga om klimatuppvärmningen. Det kan vara en tro på att magnetarmband håller borta sjukdomar och så vidare. Att orientera sig i en värld full av bloggar, reklam om undermedel, full av "sanna" utsagor om än det ena och det andra, är för mig en central fråga. Vi vilseförs och drunknar bland både "sant" och "osant", bland det vetenskapligt fastställda och trossatser. I gårdagens DN, kulturdelen, har Jonathan Franzen skrivit en intressant artikel om Karl Kraus, en österrikisk satiriker som vara aktiv i börja av förra seklet. Franzen skriver bland annat om hur svårt det är att orientera sig. En tredjedel av alla sanningar, t ex bokrecensioner är fejkade, till exempel. Den professionella och opartiska bedömningen får stryka på foten. Vi manipuleras i allt högre grad.