Public Choice

     Nu har han gjort det igen, Bo Rothstein. Skrivit en utmärkt debattartikel (i DN den 13 april 18). Den måste jag bara kommentera. Den behandlar frågor som jag själv berört i denna blogg, och naturligtvis tycker jag att det han skriver är utmärkt. För så är det väl ofta med oss människor. Den som tycker som en själv, han tänker rätt. Men självklart har Rothstein gjort det med större kunskap i ryggen och med ett klarare, mer logiskt resonemang, än vad jag mäktat med.

     Rothsteins huvudbudskap är att kunskapsrelativism, identitetshysteri och politisk cynism driven av ekonomiskt tänkande har skapat en häxbrygd som verkar som ett gift i samhällskroppen. De budskap som Trump och hans likar torgför har därför kunnat vinna brett gehör. Eller med andra ord, de har vetenskapligt stöd inom dagens nationalekonomi, statsvetenskap och humaniora. En sådan koppling till vetenskapen har jag inte lyckats med. Jag har bara talat om ett överdrivet, liberalt tänkande som orsak.

     Det är tre saker Rothstein  behandlar. Den ena är det som kallas Public Choice, den andra är Postmodernismen och den tredje identitetspolitiken. Här behandlar jag Public Choice.
     Public Choice innebär att politiker och offentliga tjänstemän inte gynnar det allmänna eller ens folkflertalet, utan sina egna intressen. De gynnar sig själva precis som man gör på den privata marknaden. Han tar Trump som exempel på en politiker som skapats ur detta forskningsperspektiv. Det är en forskningstradition inom främst nationalekonomin och statsvetenskapen. Det som står i den svenska grundlagen om opartiskhet, saklighet och likabehandling är bara nys, säger Rothstein.

     Han säger tyvärr inget om huruvida denna politik bara är deskriptiv, alltså bara beskriver hur saker och ting är, eller om den är en politiska skola med en tro på att den är bra för landet. Jag tycker att hans otydlighet på denna punkt är en brist. Är den bara deskriptiv så må det väl vara, men då borde politikerna ta tag i problemet, men det har de inte gjort. Däri ligger ett fatalt misstag.

     Själv är jag övertygad om att de "vetenskapliga" tankar som kom på 80-talet om New Public Management (NPM) och marknadens överlägsenhet gentemot statens styrande hand är en bidragande orsak till att dessa egoistiska tankar fått fäste.  Även om NPM bara ska gynna den egna myndigheten eller statliga bolaget utan hänsyn till det allmänna, så är grunden i detta system  egoistiskt. Det allmännas bästa har flytt sin kos. Nu är det bra för landet om myndigheten skor sig. Det är samma gamla tankar som "Det som är bra för General Motors är bra för USA."

     Och egentligen, i detta tänkande förordar dessutom liberalismen individualism. Det ligger därmed nära till hands att gynna sig själv utöver den egna myndigheten och det allmänna - och det har skett samtidigt som staten dragit sig tillbaka. Någon annan förklaring kan jag inte se till att egoismen har tagit sig in i det politiska systemet medan samhällsideologierna gömts undan. Jag tänker främst på valda politiker, men även på anställda tjänstemän i hög ställning, som pressekreterare och spinndoktorer till exempel.

I nästa inlägg ska jag ta upp den andra saken, postmodernismen, och det inlägget kommer i morgon.