Innan jag går vidare med mina tankar om de fyra punkterna om det anständiga och fria samhället, måste jag ta upp universalismen, som flera skribenter hänvisade till i mitt förra inlägg rörande det anständiga samhället.
Jag skrev att det inte finns några universella värderingar. De är alla olika, och jag hänvisade till värderingarna i Kina, Ryssland, Nordkorea, de muslimska staterna med flera. Egentligen är det otroligt att man kan hänvisa till universella värden när de är så olika världen över. Men jag tänkte att världen och dess tänkare idag är ju så här. De hänvisar till osanna företeelser utan att blinka. Så ock de som hävdar de universella värdena. Vi faller så lätt för vackra och populära ord, som frihet, mångfald och individens rättighet och okränkbarhet. Så även jag missleddes av det vackra ordet universalism. När jag såg på Idévärlden på teve 2 fick jag mig en tankeställare. Det är ett intressant program, åtminstone för mig som bloggar.
För det första reagerade jag på Lena Anderssons tankar om att det finns ett förnuft, ett enda förnuft, och att vi kan nå fram till detta om vi blir fria. Det är ungefär samma idé som Johan Stuart Mill hade och som jag skrev om, nämligen att när vi blir fria - och får bildning - då kan det egoistiska behovet verka i samklang med det samhälleliga behovet. Jag avfärdade Mills tankar då, och jag avfärdar även Anderssons tankar om ett enda förnuft, som vi alla kan nå fram till om vi blir fria från förtryckande makter runt oss. Vi styrs alltid av våra gener och erfarenheter, och vår tankeförmåga och vårt känsloliv är olika hos oss. Dessutom kan vi inte frigöra oss från den omgivning som påverkar oss. (Men likväl vill jag säga: det är viktigt att försöka frigöra sig från den.) Idag är vi friare än någonsin i detta land, ändå har vi aldrig haft så många olika förnuft som idag. Aldrig på länge har bevisade sanningar och som vi tycker förnuftiga slutsatser ifrågasatts som idag.
Det andra jag reagerade på eller snarare den tanke jag fick när de kom att tala om upplysningen och sa att den var en kolonial idé av oss vita, framför allt i Västeuropa. Det var en kristen tankevärld kombinerad med upplysningen som vi skulle föra ut och också förde ut i världen. Den tanke jag fick rörde universalismen, som flera skribenter hänvisade till i mitt förra inlägg. De var inte så dumma som jag tänkte mig, men jag kunde inte finna någon annan förklaring då. Deras avsikt var emellertid inte att hänvisa till rådande värderingar i världen. De vet att de är olika och tillämpas olika. Jag tror istället att de ser på universalismen som det där enda förnuftet som Lena Andersson hävdade finns hos människorna och som lockas fram med frihet (Andersson) och med bildning (Mill). De flesta av dem som hänvisar till universalismen tror inte på gudomar, ändå betraktar de universalismen som en slags Gud som svävar över oss och som stigit ned till oss med upplysningens ljus - och av detta ljus ska förnuftet, det enda och sanna, uppenbara sig för oss.
Men av vad består då denna universalism, detta enda förnuft. Det är lika mystifierat som den mysticism man vill slå sönder med upplysningen, för man får ju inte nämna dess innehåll. Det är livsfarligt att tala om det.
För mig är det räddhågset och fegt att inte ens våga säga vilka värderingar man tror på och att ens utgångspunkt är ett anständigt samhälle med fria individer. Då räcker det inte med att gömma sig bakom ord som liberal, socialliberal, socialdemokrat eller konservativ. Det är en utgångspunkt visserligen, men inte mer. Jag menar inte att man ska banka andra i huvet med sina värderingar, utan att man ska deklarera dem som en utgångspunkt för ett vettigt samtal. Det finns inget så upplyftande som ett samtal där man gemensamt, trots olika värderingar, försöker komma till insikt om nya saker och kanske kan lyfta sig till en "högre" kunskapsnivå.
Jag tar risken att kallas naiv eller okunnig och fortsätter därför att föra fram mina fyra punkter. Jag är i alla fall inte räddhågsen, annars kanske jag är det, men inte i detta fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar