Min tystnad

Varför skriver jag inte längre? Jo, först och främst beror det på att jag är upptagen av privata projekt. För det andra överväldigas jag av allt negativt som händer i världen och här hemma. Jag vet inte var jag ska börja. Det mesta har jag analyserat i tidigare inlägg och det skulle bli upprepningar.

Ändå finns det anledning att ta upp dessa företeelser igen – och det finns nya företeelser att ta upp och nya perspektiv att anlägga. Det tycks faktiskt bli värre och värre i världen. Fast alla delar inte min uppfattning.
Jag hörde en släkting till mig säga till sin far som klagade över tillståndet i världen att han hade fel. Det blir bara bättre och bättre, och det har ju faktiskt den nyligen bortgångne Hans Rosling övertygande visat med hjälp av statistik. Fler kvinnor får utbildning och ökad frihet. Färre barn dör. Färre människor dör i förtid av brott och krig. Fattigdomen minskar i världen. Medellivslängden ökar. Fattiga länder närmar sig oss i sin utveckling. Detta är rena rama sanningen. Inget är "fake news".

Jag berättade för två vänner att jag ibland känner mig deprimerad, när jag läser om allt som händer i världen. Då handlar det inte om ovan nämnda goda utveckling, utan om det växande klimathotet, flyktingkrisen, de ökade krigen mellan religiösa och etniska grupper och mellan  gangstergäng, barn som lider något ofantligt och muslimsk terrorism – för att ta några exempel. Utöver detta har vissa saker faktiskt vänt till det sämre under de senaste åren, trots Roslings statistik.  Demokratin till exempel, den är på reträtt i världen efter att ha haft en uppgång efter andra världskriget och särskilt efter Sovjets fall. Några exempel är Venezuela, Turkiet, Polen, Ungern och USA. Så har vi gamla diktaturer som Kina, Nordkorea och Kuba. Dessutom ifrågasätts demokratin av vissa grupper inom ännu fungerande demokratier, som Sverige.
Mina vänner, som är högutbildade och väl förtrogna med vad som händer i världen, sa till mig att jag inte hade någon anledning till min depression. I medierna får vi valda rapporter om allt förskräckligt som händer, och jag får därför inte reda på allt gott som händer. Jo, det känner jag till. Det har också Rosling påpekat och han är ju därigenom nästan helgonförklarad. Kanske är det fel på mig som bara ser det onda i världen. Kanske är jag en pessimistisk person.

Men så för ett tag sedan träffade jag en annan vän i vårt köpcenter. Också han är högutbildad och kunnig om utvecklingen i världen. Vi satte oss att språka en stund. Han frågade varför jag inte skrev på bloggen. Jag berättade då att jag var bedrövad över allt som händer i världen, jag mäktar inte med allt. Det tycks gå åt skogen med världen sa jag. "Visst" svarade han, "det går käpprätt åt helvete". Äntligen en själsfrände, tänkte jag.

Egentligen handlar det om vilket perspektiv man anlägger. I Sverige slapp vi andra världskriget. Det uppstod en enorm efterfrågan i den härjade delen av världen och vi hade en intakt produktionsapparat till hands. Vi kunde ta för oss av världens resurser. Nu har vi inte det försprånget längre. Vi har globaliserats och vi utsätts för konkurrens. De andra länderna kommer i kapp oss och kräver del i världens resurser. Relativt sett får vi det således sämre, men i absoluta tal får vi det bättre – ekonomisk vill säga.

Det är bara rättvist egentligen, att andra länder får det bättre och närmar sig oss, precis som Rosling påpekat. Jag borde glädja mig över detta faktum.
Men mer problematiskt är att vi också tvingas inse att vår demokrati och vårt sätt att leva inte är det normala sättet. De flesta länder har stor korruption som urholkar rättsstaten, organiserad brottslighet och klaner som tar ifrån människor frihet och trygghet, ren diktatur (som Kina och Nordkorea till exempel) eller pseudodemokrati (som Ryssland till exempel) där staten tar frihet och trygghet från människor. I de flesta länder förekommer stor rädsla och främlingsfientlighet för människor som tillhör andra klaner eller religoner än den egna, stor ojämlikhet mellan könen, homofobi och stor ekonomisk ojämlikhet.

Detta är det normala i världen, ja i meningen det vanligaste tillståndet. Det är vi och några enstaka länder till som varit onormala. Vi har ( under 1900-talet och fram till 00-talet) haft stor tillit till våra medmänniskor. Vi har inte låst våra dörrar om natten, inte låst våra cyklar, båtar och bilar. Vi har haft små ekonomiska skillnader. Vi har haft tillit till andra människor och förtroende för staten och myndigheterna. Det  är staten och dess myndigheter som tagit hand om oss, försett oss med pension, sjukvård, ett pålitligt och opartiskt rättssystem. Genom historien kunde vi göra oss av med klanens (ättens) skydd och ersätta den med staten.
Kort sagt, det har varit staten som garanterat oss frihet och trygghet eller om ni så vill, det vi kallat folkhemmet.

Nu får vi lära oss att staten är av ondo. Dess styrande över oss inskränker våra valfriheter. Vi får höra att skatter är av ondo och att statlig byråkrati är av ondo. Därför avreglerar vi, privatiserar och gloabaliserar. Staten har stigit ner från tronen, och i brist på dess skydd växer klaner i antal för att skapa skydd åt sina egna. I Sverige alltså. Det är människor från de "normala" kulturerna i världen, de som sett klanen som det naturliga skyddet som normaliserar oss.

I Göteborg finns en klan om cirka 120 släktingar ledd av en imam. Den äger förorten, trakasserar människor, misshandla och till och med dödar den som sätter sig upp mot någon av de 120. Nyligen dödade de en man som svårt skadat en av dem efter att själv ha utsatts av klanen. Det skedde i en gammaldags vendetta. Detta är inget påhitt från min sida. Allt är hämtat från medias rapporter. Detta gjorde de trots att de lovat att den statliga rättvisan skulle ta hand om brottet. De litade helt enkelt inte på staten. Och det är vi som svikit dessa människor. De har inte fått ta del av vår välfärd på samma sätt som vi etniska svenskar fått.
Vi har här utöver inte stått upp för vår sekulära stats värden att ge alla skydd, välfärd och frihet, inte minst åt dem i förorten. Vi har varit rädda för att framhålla våra sekulära och demokratiska värderingar som överlägsna de andras och således anklagas för att vara en del av en vit maktstruktur. Denna syn finns särskilt hos vänstern och kultureliten. Värden och moral har relativiseras, och vi har fått alternativa sanningar, där den ena sanningen är lika sann som någon annan.

Nu minskar tilliten mellan människor och särskilt mellan olika etniciteter, vi låser våra cyklar, båtar, bilar och våra hem, sätter in larm och kameraövervakar. Vi är rädda för "de andra".

Vi har med andra ord blivit normala, och det är ju ganska dumt av mig att vara deprimerad över att vi blivit normala. Jag måste lära mig att uppskatta de stora, positiva förändringar som skett i världen, trots att de skett på stort geografisk avstånd och att de inte rapporteras.

Jag hoppas återkomma snart. Ett av mina projekt lider mot sitt slut.