Leif Östling, Lena Andersson

Vi får återigen höra att de rika "smiter" från skatt genom de senaste avslöjandena. Men de minimerar bara sin skatt - helt lagligt. Inget konstigt med det. Det beror på att lagarna är skrivna för de superrika, som i vårt globala samhälle kan minimera skatten till runt 5-7 %.

Det intressanta är vad Östling egentligen ger uttryck för. I ord säger han  följande:  "Jag har betalt skatt för 30 miljoner. Min skatteinbetalning motsvarar 1000 skattebetalare. "Vad får jag tillbaka? Min skatteflykt beror ju på att skattetrycket är så stort i Sverige."

Men egentligen uttrycker Leif Östling idén om det superliberala samhället.  I den superliberala idén ses stat och samhälle som ett hinder för människor att ta för sig av de vunna friheterna. Skatt är inte till för samhället, inte för att fördela välfärd mellan människor och mellan olika skeenden i människors liv. Det är en transaktion av individuell  och privatekonomisk karaktär. Hur mycket betalar jag in och får jag tillbaka samma summa.

Det är inte Östling det är fel på. Det är skattelagarna och samhällets brist på sammanhållning kring idén om samhället som något gemensamt. I detta gemensamma kan vi samlas kring värden som tolerans, mänskliga rättigheter, jämställdhet, frihet och trygghet åt alla samt ekonomisk jämställdhet i rimliga proportioner. Ett sådant samhälle är motsatsen till det Thatcher sa, att det inte finns något samhälle, bara individer - och numer också klaner.  I Östlings värld är det han säger naturligt. Det bara halkar ur honom.

Leif Östling bad senare om ursäkt för sitt klumpiga uttalande och sa att välfärden ska vara skattefinansierad och skatteskalan progressiv. Men den är ju redan progressiv. Ju lägre inkomst, desto högre procentuell skatt.

Lena Andersson ironiserar i förrgår i DN om vårt skattesamhälle och skriver om en fiktiv utredning som föreslår att allt vi tjänar ska betalas in till staten. Staten fördelar sedan efter behov. Jag har läst andra artiklar av henne i vilka hon förespråkar en superindividualism utan en stat som lägger sig i. Visst, den som lyckan har, behöver ingen stat. Han eller hon klarar sig gott ändå.

Samhällena i väst splittas nu och som en följd därav växer fascism och terrorism fram. I USA är denna splittring påtaglig. I USA är ju idén om den onda staten och det onda allmänna fullkomnad med Trump.

Jag måste för säkerhets skull avsluta med att jag är socialliberal eller om man så vill socialdemokrat (om dock av lite äldre snitt än den nuvarande). Jag tror på frihet, trygghet, tillit mellan människor, men det behövs en stat (och kommun) som övervakar att dessa friheter kommer alla till del. Men idag sviker stat och myndigheter oss. Faktiskt så har anständigheten avvecklats. Istället bygges ett individ- och klansamhälle upp som jag skrev om i förrförra inlägget.

Det är en tragisk utveckling för med en socialliberal stat värd namnet, en som skyddar de svaga och inte låter de rika bli rikare och rikare, kunde vi skapa ett ganska gott samhälle.