Islamofobi

Jag har tidigare skrivit att jag blir alltmer skeptisk till islam i vår sekulära stat och att jag på sätt och vis bivit islamofobisk. Detta kräver sin förklaring, ty att vara islamofob är värre än att vara rasist och antifeminist. Tyvärr måste inlägget bli långt, ty det är ett känsligt tema och det är komplicerat. Som en salig arbetskamrat en gång sa, när vi skulle skriva ett av våra strategisak dokument: här gäller det att hålla tungan i rätt mun.

Låt mig för det första säga att det inte är islam i sig som jag är rädd för. Det jag är rädd för är den intolerans och det förtryck som manifesterat sig i islams namn. Låt mig, för det andra säga, att det inte finns någon rätt tolkning av islam. Det är vad man gör islam till som är avgörande. Skriftlärda må sitta där och fundera och vrida på texterna hur de vill. De kommer ändå fram till olika slutsatser, allt efter vad de egentligen vill komma fram till. Som en klok imam en gång sa: vill man anpassa islam till ett västerländskt, sekulärt och demokratiskt samhälle, då gör man det, annars inte.

Våld och förtryck har följt islam

Från Balkan, ner genom Mellanöstern och till Nordafrika har kristna förföljts och rensats ut, ibland i rena folkmord. Det handlar om miljontals kristna, och det har skett i kristna kärnområden. Detta är ett ovedersäglig faktum. Så sker än idag. IS och talibanerna är exempel på detta. Vi känner väl till det övriga islamska förtrycket i Saudiarabien, i Iran och i andra islamska stater. Vi känner till alla intoleranta islamska riktningar, IS (Syrien och Irak), Talibanerna (Afghanistan och Pakistan),  Islamska Brödraskapet (Egypten), salafismen (Saudiarabien) al Shabaab (Somalia) och många fler.
Det är inte ett fåtal jihadister som står för detta. Det är stater och organisationer som omfattar flera hundra miljoner muslimer, kanske en miljard, även om en del av dem själva lider av förtrycket.

Deras tro är motsatsen till vår toleranta syn på "den andre". Den är motsatsen till vår tillit till medmänniskor utanför vår närmaste krets och till vårt förtroende för myndigheter. Den är motsatsen till vårt demokratiska tänkande. Den är motsatsen till vår jämställdhet. Den är motsatsen till vår avsky för våld, särskilt mot olydiga kvinnor. Den är motsatsen till vårt sekulära tänkande, där religionen är en privatsak och där alla har rätt till sin egen tro.

Det får inte nämnas

Det är hårda ord, jag vet. Själv hör jag hur islamofobiskt det låter, men jag säger inte att muslimer i allmänhet är för våld, absolut inte. Jag talar om de islamska staterna ovan och de muslimska organisationer, som utöver våld mot otrogna och kvinnor, och det sker över hela världen. Det är inte alltid sanktionerat av staten. Det kan också ske i spontana upplopp mot kristna som sägs ha sagt något olämpligt om profeten (som skedde i Indien tror jag det var för ett tag sedan). Det kan också ske planerat utan statens inblandning. Det är detta våld, statligt eller inte, som skapar flyktingströmmarna och att dessa människor flyr från islamskt förtryck råder det inget tvivel om.

Ändå får inte islams förtryck nämnas som ett problem, annat än i förbifarten. Ty den som talar om det som islamskt är antingen islamofobisk eller förstår inte att det skadar muslimer att säga så. De är ju en förtryckt minoritet i vårt land, sägs det. Det är inte sant. I vår globaliserade och kommunikativa värld består muslimerna av 1,6 miljarder människor. De finns bara ett musklick ifrån oss, vilket många fått erfara som uppfört sig fel och som nu är svårt skadade, ligger begravda eller har polisbeskydd.

Ingen vågade i sagan om kejsarens nya kläder säga att kejsaren var naken. Han skulle då visa att han inte var lämplig för sitt yrke. Så är det med det muslimska förtrycket som smyger sig på oss. Den som pekar ut islam som orsak till förtrycket stigmatiseras med etiketten islamofobisk. Endast ett barn blev trott om kejsarens nakenhet. Nåväl, så må jag vara barnet då.

Islamsk propagande hos oss

Det är också ett känt faktum att till exempel Saudiarabien missionerar för islams utbredning i vårt land och i andra västländer. De gör det inte alltid öppet, utan sänder eller låter sända imamer och föreläsare till våra moskéer, och de predikar en förtryckande version av islam. Vi läser emellanåt om dessa föreläsare och vi har sett dem i Uppdrag Granskning. De kan predika dödsstraff för den muslim som konverterar till kristendom. De kan predika om kvinnans underordning. De kan predika avsky för vår demokrati, ty de anser att deras moral är överlägsen och att vårt sätt att leva är korrumperat. Allt för att till väst invandrade muslimer inte ska förfalla till en sekulär form av islam.

De kan nästla sig in i våra politiska partier, i miljöpartiet t ex. De driver på för åtskillnad mellan män och kvinnor i badhus och skolor eller söker på annat sätt tvinga fram den.

Vad är värst

Ibland vet jag inte vad som skrämmer mig mest. Försöket från dessa islamföreträdare att underminera våra demokratier och att skapa splittring mellan etniska svenskar och muslimer eller den beröringsskräck som florerar bland oss inför denna intoleransens framryckning. Ta den muslimska friskolan som lät sina elever rösta fram åtskillnad mellan flickor och pojkar. "Detta är demokrati", sa rektorn. Det blir en förströdd nyhet, inte mer. Varför inte ett ramaskri?

Var det inte samma sorts demokrati, som man använde sig av i den amerikanska södern, när man i skolorna där, lokalt och demokratiskt, beslutade att svarta och vita skulle gå i olika skolor och på olika universitet. Det var president Johnson som satte stopp för denna diskriminering genom att sätta in federala trupper. Under hans presidentskap tillkom också Civil Rights Act, som förbjöd all diskriminering baserad på ras, etnicitet, hudfärg och kön, Vi tyckte då att sådan rasdiskriminering var avskyvärd. Men vi är likgiltiga för sådan diskriminering i fråga om kvinnor, som drivs fram av muslimer. Inte har jag sett till någon polis rätta till segregeringen. Vi är nämligen livrädda för att betecknas som islamofober.

Lika rädda är vi för att tala om den förföljelse som kristna är utsatta för – av i huvudsak muslimer. Det har jag skrivit tidigare om. Idag skrev Erik Helmerson i DN om den (160918). Att försvara en grupp som är förföljd, är inte att tala emot en annan grupp. Svenska kyrkans fega beteende att inte våga tala klarspråk om förföljelsen av kristna är symtomatiskt. Det visar på vår skräck för att kallas för islamofoba.
Det gäller också Svenska Akademins beteende. Akademin vågade inte stå upp för Salman Rushdie, vilket fick Kerstin Ekman och Lars Gyllensten att sluta gå på Akademins möten. Exemplen är många där Akademin stått upp för tryckfriheten, men då har det inte gällt muslimsk förtryck. Akademin har nu ändrat sig, men det har skett först när Iran dragit tillbaka sin fatwa.

Muslimers rättigheter

Muslimer har naturligtvis rätt att missionera om en variant av islam, som underminerar vår sekulära och demokratiska stat, precis som SD har rätt att missionera om sin invandrarfientliga politik. Vi får inte nog av att kalla SD för rasister, men ifråga om moskéer  och islamsk propaganda för antisekulära och kvinnofientliga versioner av islam vänder vi ryggen till.

Vad gör vi då med de muslimska organisationer som driver frågor som underminerar vår demokrati? Vi kan inte förbjuda deras existens, åtminstone inte som lagen är idag. I en demokrati har alla rätt att uttrycka sin åsikt. I Tyskland är emellertid nazistiska partier förbjudna. Att förbjuda partier som likt salafister eller nazister vill krossa vår demokrati är således ingen demokratisk orimlighet. Men jag anser att vi istället för att förbjuda dem bör peka ut dem, så som vi har pekat ut SD, skriva om dem och visa upp vad de har för sig och dra in bidrag till dem i den mån de har sådana (SD undantaget som är ett riksdagsparti).

Gråzoner

Många moskéer och muslimska organisationer verkar i en gråzon, men det kan också riksdagspartierna göra i enskilda frågor. Att skilja på män och kvinnor i skolor och badhus är en sådan fråga. Att förbjuda aborter en annan. Vi får räkna med att sådana gråzonsfrågor kommer att öka i antal och mörkna i takt med att muslimerna växer i antal.

Detta låter islamofobiskt. Men innan domen faller över mig, betänk då hur nära i tiden kvinnoförtrycket har dominerat i våra riksdagspartier. Det var inte lång tid sedan kvinnliga präster var ett icke förekommande fenomen, så också kvinnliga nyhetsuppläsare, kvinnliga sportreportrar med flera. Att då tro att muslimer ska kunna vända på steken i ett huj och bli fullblodiga demokrater och feminister är ett naivt önsketänkande. De kommer från ett patriarkat av medeltida snitt och landar i världens mest demokratiska och toleranta land enligt det amerikanska opinionsinstitutet, vars namn jag inte har just nu. Det kommer att ta tid att "demokratisera" muslimerna.

Stå på barrikaderna för muslimers rättigheter 

Samtidigt är jag den förste att stå på barrikaderna till förmån för muslimers rätt att här i landet utöva sin tro. Jag anser att islamska kvinnor har en självskriven rätt att bära huvudduk, om de vill det. Jag anser att man inte kan tvinga muslimska kvinnor att på badstranden klä av sig sin burkini till förmån för baddräkt. Jag är för moskéer i landet. Men jag motsätter mig det islam som förespråkar våld och förtryck eller som inte accepterar demokrati och sekularism. Vi har inte lyssnat på Nalin och andra muslimska demokrater som varnat oss för den utbredda islamismen.

Om islamisterna vore ert fåtal vore det inget problem. Tyvärr är så inte fallet. Det handlar om flera hundra miljoner muslimer som står bakom dem, och jag nämnde dem ovan. I vår globaliserade värld finns de nära oss och de rycker fram. Vi måste inse detta och försvara vår sekulära stat, inte bara för vår egen frihets skull, utan för alla de muslimer som flytt hit och likt oss vill leva i en demokrati och sekulär stat med tolerans och religionsfrihet. Dessa muslimer finns också i hundratals miljoner, men de är inte lika förslagna, inte lika målmedvetna och flitiga i att skydda denna form av tolerant islam, som islamisterna är att verka för sin intoleranta form.

Så här ser alltså min islamofobi ut, en rädsla för att det är så många muslimer i världen och här hemma, som är mot vår demokrati och som söker underminera den. Rädslan förstärks dessutom av vår beröringsskräck inför detta hot. Det är tragiskt att jag är så ensam i försvaret av demokratin, inklusive försvaret av de demokratiska muslimer som flytt hit och som litar på oss, att vi ska skydda också dem?