Kulturelitens översitteri, resande och esoteriskt förtryck

De finkulturellas översitteri

Som ni förstått av tidigare inlägg är jag på min vakt mot översitteri, särskilt vad gäller den självutnämnda kultureliten. Vi träffar på dess företrädare lite här och där, i vardagen och i officiella sammanhang.
I tanke och ord är jag egentligen feminist, men jag vägrar att kalla mig det. Ändå måste jag säga att det oftast är kvinnor som står för det kulturella översitteriet. Kanske beror det på mäns fysiska översitteri, alltså att det kulturella översitteriet hos kvinnor är en pysventil, men vad vet jag om det egentligen? Jag bara beskriver min erfarenhet av det finkulturella översitteriet.

Det finkulturella översitteriet är ett sätt att, direkt eller indirekt, upphöja sig själv till en finare och mer bildad människa än andra, samtidigt som det nedvärderar andra.

Min salige far lärde mig mycket, många gånger genom små anekdoter eller så kallade one-liners. En av hans historier handlade om den fina kvinnan som varit ett par gånger i Paris och som ljud-ligen omtalade detta för alla vid middagsbordet. Så frågade hon sin bordsgranne om han varit i Paris. Ja, en gång svarade denne. Men, sa den finkulturella damen, man lär inte känna Paris på ett besök, man måste dit åtminstone två gånger. Förresten hur länge var du där? Tjugotre år.

Trots min fars berättelse var vårt hem inte fattigt på kultur, tvärtom. Min far målade själv tavlor i skumundan. Han var med och startade konstföreningen i vår lilla stad. Vid olika arrangemang fick vi besök av skådespelare, konstnärer och författare, bland andra Amelin, Rock-Olga och Ferlin. Både min far och mor läste skönlitterära böcker, och min mor läste ur Fritjof Nilsson Piratens bok "Bombi Bitt och jag" för mig och min bror om kvällarna.

Själv älskar jag kultur. Jag målar lite i skymundan som min far. Jag älskar musik av alla sorter. Jag läser en del, går på musikafton, ser på film, dock inte så ofta på grund av rädsla att i biosalongen hamna framför en tråkig film. Trots detta blir det alltför lite tid över till kulturella aktiviteter beroende på mitt "intellektuella intresse", vilket består i att försöka förstå vår värld, oss människor och vårt samhälle. Det är bland annat därför jag har denna blogg.

Kultur ska upplevas och utövas för den egna tillfredsställelsen, inte för att trycka ner andra.

Fragmentariska upplevelser

Tillbaka till den fina damen som varit i Paris. Idag läste jag en artikel på SvD som jag till fullo kunde ställa mig bakom. Författaren till artikeln, Anders Mathlein, frilansskribent och författare, redogör för Pierre Bayard som i en bok anger fördelarna med att läsa i stället för att resa: det kan leda mer vilse att besöka ett ställe och skapa sig en fast uppfattning utan att ha sett hela bilden.

Reser du till en stad eller annan ort för att på plats uppleva vad som händer där, får du ett fragment av helheten. Detta fragment gäller för just den platsen och just för det tillfället. Därmed inte sagt att det är fel att resa. Ej heller att det man ser inte skulle vara sant. Det är naturligtvis sant, men det är ett fragment och det kan vara svårtolkat, ty man känner inte till de djupare sammanhangen.

Kompletterar man resandet med ett vitt läsande om landet eller platsen i fråga, t ex i rapporter, skönlitterära verk, journalisters artiklar och så vidare får man en mer sammansatt bild av verkligheten. Man upptäcker då att det finns många sanningar och olika perspektiv på landet.

En tysk kvinnas fragmentariska upplevelse

Jag var i Tyskland för tre år sedan för att träffa vänner. En kvinna berättade då att hon seglat i Sverige och hon hade därvid noterat att seglare som redan kommit i hamn inte hjälpte andra som var på väg in att ta emot linor och sådant. Hon lärde sig vid denna resa att svenskar var ovilliga att hjälpa andra.

I efterhand funderade jag mycket på detta. Jag berättade det för en vän som seglar åtskilliga veckor längs Sveriges kuster varje år och som gjort detta i snart 50 år. Han sa direkt, det där stämmer inte. Jag har sedan gått ut på YouTube och letat efter vad utländska besökare säger om sina upplevelser av Sverige.

Några unga fransyskor som arbetar varje år på Rosendahls trädgårdar sa att de funnit människor i Stockholm mycket vänliga och hjälpsamma. Såg man villrådig ut kom alltid någon fram och frågade om han kunde hjälpa till. Sådant händer inte i Frankrike.

I ett annat YouTube-klipp berättade en man som varit länge i Sverige om svenskars egenheter. Han sa bland annat att svenskar inte alltid kommer fram för att hjälpa till – men sa han – ber du om hjälp får du hur mycket hjälp som helst.

För flera år sedan besökte jag en fest på en kulturgård i närheten där vi bor. Jag hade då problem med höften och när jag efter festens slut gick tillbaka tillsammans med andra besökare, satte jag mig ner i gräset för att vila en stund. Genast kom en ung kvinna fram och frågade om jag mådde dåligt och behövde hjälp. Jag reste på mig för att slippa fler frågor.

Åter till min salige far. Han berättade om fiskarna som var på väg hem då de såg en stor motorbåt som gått på grund. Fiskarna tog sig dit och drog de strandsatta av grundet. Då tog en av de strandsatta fram plånboken och frågade med tydlig stockholmsk dialekt: Hur mycket kostar det här?
– Kôstar och kôstar, sa fiskarna, har I haft så skôj på grundet att I vill betala för´et?

I slutet av juli gick den årliga orienteringstävlan med motorbåt av stapeln på vår ö. Det handlar om att navigera efter den fart som respektive motorbåt kan uppnå och alltså komma i mål vid rätt tidpunkt. En båt gick på ett grund som inte var utsatt. En efterföljande båt avbröt sin tävlan och hjälpte att dra de strandsatta av grundet.

Med en bredare bild av svenskar tror jag mig om att med viss saklighet kunna säga att den tyska kvinnan till viss del hade rätt och det med all respekt för min väns seglingserfarenheter. För det första har jag fått lära mig att svenskar är lite blyga, de vill inte tränga sig på andra. De håller sig lite för sig själva eller så kan man uttrycka detta mer positivt: de respekterar andras rätt att inte bli störda. Det innebär att när någon kommer in för att landa med sin båt, rusar inte svensken fram för att hjälpa till. Gör han det, stör han dem i båten och kanske de skulle uppfatta det som kränkande, för visst kan de klara sig själv. Men, är det så att landningen är speciellt besvärlig eller det finns dolda faror eller de inkommande hamnar i en situation där de uppenbarligen behöver hjälp, då rusar svensken fram.

Jag har aldrig upplevt att jag haft svårt att få hjälp av okända i Sverige när jag behövt det eller bett om det. Det har jag däremot upplevt i USA och Grekland. Därmed inte sagt att amerikanare eller greker skulle vara ovilligare att hjälpa till än svenskar, ty min erfarenhet är endast ett fragment av verkligheten i USA och Grekland.

Esoteriskt förryck

Esoterisk kunskap innebär kunskap som endast gäller de invigda. De invigda anser sig alltså ha särskilda kunskaper som de oinvigda inte har. De använder sig av särskilda koder, i klädsel till exempel. De kan använda särskilt uttal eller en särskild språkdräkt, som kvinnorna som talade om dirigenter med hårt g.

Det esoteriska anslagen kan användas också i vardagliga sammanhang. Det kan gälla en människa som lider av en sjukdom. Hon kan säga: "Du förstår inte hur jag har det." Det kan gälla en kvinna som talar med en man om sin förlossning. Hon kan säga: "Du har inte en aning om hur det är att föda barn."

Jag vänder mig starkt mot detta esoteriska förtryck. Det är ett sätt att täppa till munnen på andra. Du vet inget om detta ämne, därför du har ingen erfarenhet av det, men det har jag och jag sitter inne med sanningen. (Jag har nämligen varit i Paris)

En arbetskollega till mig sa en gång att han och kollegerna inte kunde förstå hur jag hade det med min reumatism. Det kan du visst förstå, sa jag, om jag berättar det för dig. Din intellektuella kapacitet är långt utöver vad man behöver för att förstå det jag kan berätta för dig. Han blev lite paff och eftertänksam, men sa efter en stund: "Det har du faktiskt rätt i."

En kvinna som säger till en man att han inte kan förstå vad det innebär att föda barn säger egentligen att han inte kan förstå just hennes förlossning. Men skulle hon berätta om den, skulle han förstå (just hennes förlossning), ty de flesta mäns förstånd är tillräckligt gott för att förstå ingående beskrivningar.

Det är snarare så att en man eller en kvinna som inte fött barn, men som lyssnat på kvinnor som berättat om sina förlossningar och som läst om förlossningar, har en bättre kunskap om förlossningar, än den kvinna har som hänvisar till sin egen förlossning. Denna förlossning är ett fragment av alla förlossningar i världen och den är olik de flesta andras. Varför skulle just hennes upplevelse av förlossningen gälla som mall för andras?

Till denna kvinna vill jag säga: berätta gärna om din förlossning, ty din upplevelse är sann och jag kan förstå din upplevelse om du beskriver den väl, ty mitt förstånd räcker till. Men gör inte anspråk på att din upplevelse är allmängiltig. Stäng inte heller mig, andra män, och kvinnor som inte fött barn, ute med esoteriska argument.