Hörde att Jan Eliasson bett islamska ledare om hjälp mot den fundamentalistiska och våldsbejakande islamismen i förorterna. Mona Sahlin har gjort samma sak. Att göra det betraktas som islamofobiskt. Det är faktiskt sant.
Minns ni kvinnan i Debatt som bad ordföranden för Unga Muslimer om hjälp mot dessa lokala kulturer. Hon fick till svar att det var islamofobiskt att be om sådana hjälp. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg. I ett annat program i Debatt utryckte Islamska Rådets ordförande att det var bedrövligt att göra attitydundersökningar i förorterna. Det underbygger rasism mot islam.
Kvinnan i Debatt gick inte i svaromål. Antagen blev hon förskräckt över att en sådan begäran om hjälps skulle kunna vara islamofobisk. Eller så började hon rannsaka sig själv, kanske var hon islamofobisk. Ingen reagerade heller på påståendet att attitydundersökningar bland islams företrädare skulle underbygga rasism. Det kan säkert påverka en del i negativ riktning. Men det gör all upplysning som visar på negativa inslag. Det kan aldrig vara grund för att sluta med attitydundersökningar och annan upplysning. Det är grunden för åtgärder, både i sak och mot negativa attityder. Muslimer kan inte ha frisedel på det ena området efter det andra. Muslimer ska ha samma skyldigheter och rättigheter som alla andra i landet.
Nu får alltså Jan Eliasson och Mona Sahlin akta sig för att bli beskyllda för att vara islamofoba.
Det finns faktiskt andra muslimska ledare som man kan vända sig till. En är Abd al Haqq Kielan. Han gör en stor insats för att motarbeta våldsbejakande former av islam och för att öka integrationen.
Man kan undra över att så betydande muslimska företrädare som för Islamska Rådet och Unga Muslimer inte vill befatta sig med den våldsbejakande och antidemokratiska form av islam som gror i förorterna. Det kan väl ändå inte vara så att de inte bryr sig om ifall en mer fundamentalistisk form breder ut sig eller, oh hemska tanke, att de stödjer den. Det tror jag inte. Det sägs att de hotas av jihadistiska krafter, då de betraktas som förrädare av jihadisterna. I ett program som gjordes för att visas för unga muslimer med syfte att motverka jihadism vågade inte muslimska imamer medverka. Skådespelare fick ta på sig att framför budskapet.
Det kulturkrig jag skrivit om är med andra ord en realitet. Detta måste vi ta tag i - nu. Kulturkriget handlar inte om islam mot etnisk svenskhet. Det handlar om demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, jämställdhet, religionsfrihet på en sidan i vilken ateister, kristna och muslimer finns mot dem som är emot dessa friheter och rättigheter, företrädesvis finns de inom islam.
Jag läste en intressent artikel om just Sveriges problem att blunda för de kulturproblem vi har. Jag ska återge den senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar