Kulturkrockar, front mot front

Sverige slits i stycken

     År 1969 var jag i Kalifornien under 3 månader. Jag besökte min dåvarande "tjej" som vi killar i vår lilla hemstad kallade de flickor vi var tillsammans med. Överklassen talade om "flickvänner". Hur som helst bodde jag hos henne och hennes familj. Henne mamma visade mig en skämtteckning. Det var två indianer som stod på en klippa vid en havsvik. Nedanför dem låg Mayflower. Den ene indianen sa till den andre: "Låt dem stanna ett tag. Vilken skada skulle det göra?

     Denna skämtteckning kom jag i morse att tänka på när jag läste Tove Lifvendahls ledare i SvD. Hon refererar till journalisten och författaren James Traub som skrivit i Foreign Policy om "The death of the Most Generoous Nation on Earth - det lilla landet som har tagit emot fler flyktingar per capita än något annat land i Europa, men samtidigt sliter sig själv itu.

Nej, ingen skillnad mot tidigare flyktingströmmar

     Samtidigt refererar Lifvendahl till den kanadensiske journalisten och författaren Doug Saunders. Han skriver i sin bok "Myten om den muslimska flodvågen" att det 1950 varnades för invasionen av dem vars kultur utgjorde en kvarleva av medeltida auktoritetstänkande, som inte har någon rättmätig plats i den demokratiska amerikanska miljön. Landet var USA och de upplevt hotfulla immigranterna  var romerskt-katolska.
     Retoriken var snarlik den antimuslimska: "De skiljets sig från tidigare grupper, de vill inte låta sig integreras i samhället, deras religion förpliktar dem att påtvinga oss sina åsikter, deras barnafödande kommer att dränka oss, de är illojala och i stånd att ta till våld."

     Ändå säger Saunders att historien inte upprepar sig. Ingen invandrarvåg är den andra lik. Inga mottagande samhällen har exakt samma förutsättningar eller reaktioner. Utgången blir inte heller den samma.

Sverige mest tolerant och individualistiskt 

     Mina associationer gick vidare. Jag tänkte på det amerikanska institut som utför attitydmätningar i olika länder. De återkommer med jämna mellanrum. Det är ungefär 15 år sedan jag för första gången läste om vad de kommit fram till. Det var att svenskar var det mest toleranta och individualistiska folk i världen, tätt följda av de nordiska länderna och Nordtyskland. I södra Europa var man mer kollektivistisk och intolerant.

     Vad berodde detta på? Jo, i norra Europa hyser medborgarna förtroende för staten, religion spelar en underordnad roll, klasskillnaderna är små, jämställdheten stor, tilliten är stor mellan människor och medborgarna är förhållandevis homogena.
     I södra Europa är förtroendet för staten lägre, vad patriarker från religiösa organisationer säger spelar större roll än det ministrar säger. Klasskillnaderna är större, tilliten mindre mellan människor på grund av att de kommer från olika kulturer.

     Jag glömmer aldrig den spanjor jag åkte med under en kortare bilresa. Det var strax efter det att vi hade infört lag om att billjuset skulle vara tänd på dagen. Han sa: "Det är ofattbart. I Sverige säger staten att ni ska ha billjuset tänt på dagen och ni tänder det. Jag som spanjor är en fri människa och vill bestämma sånt själv."
     Vad han talade om var just det låga förtroendet för staten. Men vad han inte talade om var hans egen koppling till den katolske patern och i vilken utsträckning han löd honom. Ofta är denna koppling i religiösa länder långt starkare än den svenska kopplingen till staten. Den antagna friheten är i själva verket låg. Den har bara en annan överstepräst.

Diametralt motsatta våra värderingar

     När vi talar om flyktingarnas kultur talar vi bara om deras kvinnosyn, inte om deras kultur i övrigt. De flyktingar som nu kommer är inte från södra Europa med sin lite svagare tolerans och lägre individualism. De kommer från länder med diametralt motsatta inställningar till våra och för demokratin är deras inställningar avgörande. Förtroende för statens representanter är noll. De förknippas med översitteri och korruption. Någon ombudsman som tar till vara deras rättigheter finns inte. Polis och rättssystem är korrumperat. Den egna religionen är lag, medan representanter för andra religioner och kulturer i det närmaste är dödsfiender. Männens rätt att äga kvinnor är ett fundament. Homosexuella är parias.

     Detta har vi inte velat inse, rädda för att påpeka, då vi kan bli kallade rasister eller islamofober. Vi placerar kristna, sunniter, shiiter, ateister, hetero- och homosexuella om var andra i trånga utrymmen och så blir vi förvånade och arga, när de misshandlar och mördar varandra. Vi förundras över att invandrarna i våra förorter attackerar polis, brandkår, ambulans och åklagarmyndigheter. Visst, jag är medveten att det rör sig om ett fåtal och i huvudsak handlar om kriminella. Men ändå, den kulturella misstron mot samhällets representanter följer lätt med till det nya landet, som också övriga kulturella drag gör, t ex kvinnosynen.

     I Norge får alla flyktingar lära sig om tolerans, mänskliga rättigheter med mera. Jag vet inte hur många gånger jag har läst att Norge sedan flera år lagstiftat om de problem vi fortfarande blundar för. I bästa fall har vi börjat tala om dem, för att kanske tillsätta en utredning.

Två frågor och en fundering

Med anledning av vad Traub och Saunders skriver ovan kan man ställa sig följande två frågor.

1. Är det Traubs syn som gäller, alltså att landet håller på att slitas i stycken, såvida inte rejäla insatser görs.
2. Är det Saunders syn som gäller, alltså att den invandringsvåg vi har i dag i stort sett är densamma som skedde under och efter andra världskriget, alltså ingen fara och därför inget behov av särskilda åtgärder. Eller så kanske det är så att Saunders reservation gäller, att historien inte upprepar sig, att det är annorlunda idag.

     Min fundering är följande. 

     Med den överdådiga liberalsim vi har idag, monteras staten ned och dess egenskaper svartmålas, den sägs vara ineffektiv och kostsam. Den leder mest till förtryck. Här stödjer vi flyktingarnas syn på staten. Kan detta vara bra?

     Samtidigt hyllar vi mångfalden. Vi gillar olika, säger vi och så ger vi bidrag till olikheterna så att särarterna kan stärkas. Vår strävan är således i praktiken att bygga ett samhälle som karakteriseras av mer mångfald än den vi automatiskt får genom invandringen. Vi skapar i vår vilsenhet just sådana samhällen som flyktingarna kommer ifrån och som fallit samman av mångfaldens inneboende väsen, nämligen att se ner på den främmande. Kan detta vara bra?

Mångfald inget gott i sig

     Mångfald har uppstått i våra samhällen på grund av globalisering och tekniska landvinningar.  Någon egentlig återvändo finns inte. Vi kan inte backa bandet. Det gäller att gilla läget och göra det bästa av det. Visst finns det otvivelaktigt goda saker med invandring. Men jag är av den meningen att mångfald mycket lätt genererar ondska. Inte något land i världen är fritt från förakt mot andra etniska och kulturella grupper. Ofta leder föraktet till våld och ond död. Exempel är onödiga. Sådana finns i 100-tals.

     Vidtas inga rejäla motåtgärder, som upplysning, "skolning", ekonomisk hjälp, skola, jobb och liknande, pyr hatet för att explodera vid minsta anledning. 

     För övrigt vill jag säga att vi ser på USA som ett utmärkt exempel på ett hur invandring och mångfald gynnar ett land. USAs ekonomiska framgång är en ren följd av dess mångfald, säger vi. Jag tror att det till stor del är sant. Samtidigt är brottsligheten långt större i USA än i Sverige och det skulle jag säga är en direkt följd av mångfalden. Trots, en genomsnittlig sett, stor ekonomisk framgång är många grupper diskriminerade och det leder lätt till kriminalitet och våld. Tilliten mellan människor är minst sagt låg. USAs medborgare går omkring med laddade vapen i fickorna till skydd mot sina medmänniskor. Förtroende för staten ska vi inte tala om.

     Är detta vår framtid, en stat med bra genomsnittlig ekonomi, men med diskriminering, ekonomisk ojämlikhet, stor brottslighet och våld mellan etniska och kulturella grupper? Ska vi gå omkring med laddade vapen i fickorna eller ska vi bestämma vilket samhälle vi vill ha?