Inte rasist men - - -

Min tid som fundamentalist var kort

     Såg flyktigt på Debatt i torsdags. Då kom jag att tänka på när jag läste i Uppsala. Jag engagerade mig i startandet av Folket i Bild, Kulturfront, för jag gillade inte USAs krig i Vietnam, ej heller gillade jag imperialismen. Men under arbetets gång kom jag allt oftare i konflikt med de radikala kretsarna, alltså med dem som visste orsaken till världens problem och som kunde beskriva den i en enkel formel.

    Det fanns en sekteristisk vänstergrupp i Uppsala under denna tid, alltså i slutet av 60-talet och i början av 70-talet. Den var så mycket vänster, som man bara kan vara. Medlemmarna i gruppen skulle vara renläriga i dess mest fundamentala mening. Tog de ett enda steg vid sidan av det som sekten ansåg vara rätt, kunde de straffas. En medlem hade läst en borgerlig tidning. Han bands fast vid ett träd och torterades. Så berättades det från mun till mun. I tidningarna stod händelsen också att läsa.

     Einstein sa en gång att det värsta han visste var militärer som taktfast och samfällt marscherade likt robotar. Jag delar hans uppfattning. När jag ser muslimer i moskén samfällt böja sig mot Mecka får jag något av samma upplevelse, en syn av fullständigt underkastelse. Jag vet att det är fel att få denna känsla, men jag rår inte över mina känslor. Jag stödjer fullständigt muslimers rätt att utöva sin religion här, så länge de följer våra lagar och inte angriper kvinnor och minoriteter förstås. Det gäller givetvis svenska ateister, svenskar med rasistisk uppfattning och svenska kristna grupper också. Det är självklart. Man har rätt att tänka och ha vilka uppfattningar man vill. Och alla har rätt att verka unisont, dansa i takt och agera samfällt.

     Det är bara detta att jag har så svårt för den där samfällda underkastelsen. Det må gälla allt från kristna sekter, till Nordkoreas marscherande soldater i perfekt formation och i perfekt samordnade rörelser.

Därför lämnade jag snart det här med Folket i Bild Kulturfront.

     När jag i torsdags hörde den unge mannen i aktion under Debatt, han som representerade en grupp som hette "Jag är inte rasist, men - - -, " så blev jag upprörd. Han argumenterade med en kvinna som talat på ett möte, där det fanns fascistiska och rasistiska organisationer eller vad det nu var de representerade. De var i alla fall inte rumsrena, antagligen inte i min mening heller, vad jag förstår. Vad kvinnan egentligen stod för fick jag inte grepp om, men den unge mannen betraktade henne i alla fall som kättersk. Inte för vad hon sa, utan för att hon överhuvud taget talade på ett möte där det fanns grupper som inte var rumsrena.
Kanske var hon rasist eller oansvarig, det vet jag inte, men det lämnar jag därhän.

     Det var mannen som intresserade mig och det han representerade. När man förr ville diskutera invandringen, oavsett det var utifrån en rasistisk utgångspunkt eller inte, så kallades man rasist. Detta var ett effektivt sätt att täppa till munnen på dem som ville diskutera frågan och som kanske inte alltid kunde uttrycka sig så väl. De som ändå vågade ta upp diskussionen, tvingades då lägga till: "Jag är inte rasist, men jag tycker att - - -." Detta hjälpte inte heller. Nu täpps munnen igen på dem från första början. Vad ska de nu säga? Jag tycker om invandrare, men - - -.

     Är inte alla politiker numera rasister utom Vänstern och några i Centerna samt Miljöpartiet. De har ju i enighet minskat på invandringen. "Vi är inte rasister, men - - - vi har börjat kontrollera flyktingströmmarna." Ve och fasa.

     Det är detta jag har så svårt för, alltså självutsedda personer som anser sig sitta inne med den rätta och enkla sanningen. De må marschera i takt eller tala i debatter. Visst är det så att jag själv har en värderingsgrund. Alla ha det. Men en del tycks ha en sådan långt mer än andra. Därför lyssnar de inte på andra.

Det är det jag har så svårt för.